Vi pratar om pappa.
Att han är dålig.
ibland får någon av oss en gråtattack
och vi börjar båda hulka.
Klippan, den alltid starke, den odödlige, tryggheten.
Ingen av oss vill ha honom svag.
Det är som ett tjockt täcke över mej, över mitt sinne.
Jag kan inte tänka på nåt annat och ändå är jag som pausad.
Jag vill vara där med honom och hålla i hans jättestora händer,
jag måste vara beredd att åka varje stund.