När pappa är sjuk

Nej, det blir inte bra.
Jag måste be, men till vem?
Jag tror inte på gudfader den allsmäktige.
Och när jag frågar universum svarar hon
att det tar livet självt hand om.
Jag måste be till det innersta i pappa själv, att han sträcker ut sina starka vingar
och flyger. Att han låter livet flöda i sina lemmar och ådror, så att allting klarnar.

Pappa,
lyssnar å P1.
Pappa spelar klarinett.
Pappa är så rynkig som jag.
Jag har hatat honom stundtals.
Jag har älskat honom så mycket i hela mitt liv.
I mitt hjärta sitter jag ihop med honom.

Allt blir bra!
När solen lyser och livet rullar på,
då kan man ju tro på det.
allt blir bra....

Med ledsna ögon

Det är storm i Skåne.
jag kommer inte hem med flyget som jag bokat.
Jävla skit, jag orkar inte längre.
Bryter ihop i telefonen hos SAS för att planet är inställt.
Jag vill ge allt, men nu har jag inte mer.
I den mörka natten i bäddsoffan som är för kort i rummet där jag såg på V
ensam med min bror för 25 år sen,
ser jag mej själv som ett behövande barn som vill ha sin pappa,
att han är den enda vuxna person som älskar mej.
Men jag vet,
jag är själv vuxen, jag måste se efter min lillainutiflicka ensam.
Fan va det blåser!
Rutorna skallrar, röken blåser inåt, hunden vill inte gå ut och pissa.
Ta sej samman och orka i 50 år till.
Varför?

Det finns något inuti den svåraste känslan av sorg, smärta, uppbrott
som är-
befrielse.
Jag minns det när min värld rasade samman som tioåring,
mina föräldrar berättade att de skulle skiljas.
Det var så oväntat, hårt och dramatiskt.
Och i samma ögonblick som insikten föll ner i skallen på mej kom en känsla
av frihet, lätthet, tyngdlöshet.
Länken till sin egen innersta källa.
Så säger min bror, han har känt samma sak.
Det är fösta gången jag hör någon annan beskriva det.
Vi är alla samma.

Vi pratar om pappa.
Att han är dålig.
ibland får någon av oss en gråtattack
och vi börjar båda hulka.
Klippan, den alltid starke, den odödlige, tryggheten.
Ingen av oss vill ha honom svag.
Det är som ett tjockt täcke över mej, över mitt sinne.
Jag kan inte tänka på nåt annat och ändå är jag som pausad.
Jag vill vara där med honom och hålla i hans jättestora händer,
jag måste vara beredd att åka varje stund.

pappapappapappa

Jag måste få vara i det vackra skymningsljuset vid Kärleksudden.
Höra tystnaden.
Varenda träd har en egen linje som talar till mej där.

Jag sitter inuti mej själv och boxar i slowmotion, litet, svagt och avstängt.
Så här känns det alltså att vara rädd för att förlora någon.
Jag har älskat så mycket, jag kan älska ännu mer
och det ska jag!

I AM NOT MOVING - Short Film - Occupy Wall Street

Jag bara måste skrika när jag hör Hillary Clinton och Barack Obama prata!
Vilket hyckleri!