Vid badplatsen

Tre familjer som jag iakttar. Första intrycket är kanske det mest sanna för oss människor.
En familj är tyst, det låter ingenting från dem. Barnen leker tysta, mamman och mormor pratar inte med varann. Det är som att det inte finns något där förutom Att de verkar duktiga. Familjen Bra, familjen Duktig.
Den andra familjen är trivsam. Barnen är vänner, mamman som en klippa ibland dem. Hon står för det lugna. Jag får för mej att hon med stor självklarhet accepterar att barnen växt upp och blivit tonåringar, att hon hur allt ska vara sen lång tid tillbaka. Inga outredda trauman i den familjen.
Sen är det vi, en spretig grupp av tjocka och smala och skrikiga. Det är svårt att se sin egen familj med klar blick. Men hos oss drar alla åt olika håll tror jag, spretar.

Jag älskar att se människor, speglingar av mej själv. Speglingar av tiden.

Mamma diskar pappa snickrar

Här hemma är könsrollerna helt stereotypa. Min man lägger in golv och fixar avlopp medan jag tar hand om barnen, diskar och lagar mat. Så mycket mer hinner jag inte på en dag. Vi har det så primitivt att diskning tar ca 1 timme. Värma vatten inne, ta ut vatten ute, plus disk, ta in diskad disk i omgångar. Jag tycker det är väldigt trevligt i år, kanske för att det snart är över. Om ett par veckor kommer vi få det så modernt med avlopp, vatten och diskbänk inne. När jag tänker på det känns det lite sorgligt tom. att inte stå ute mer och diska. Tänk att det ska vara så svårt med förändring, Jag vill ha det som det alltid varit. Iallafall är det väldigt steriotypt, något jag skulle ha rasat emot när jag var yngre. Men jag har inte ens lust att göra det som Andres gör! Nog för att jag hellre skulle jobba i trädgården än i köket, men barnen måste ju ha mat ibland. Och ny blöja. Och rena kläder. Och en medlare när de börjar slåss med knivar. När jag var ung var jag mycket feministisk i mitt tänkande om manligt och kvinnligt. Jag accepterade ingen särskiljning och tyckte att alla är lika oavsett kön. Nu bryr jag mej inte lika mycket, och jag är mer ödmjuk inför det mesta. Och komiskt nog lever jag tillsammans med en sydeuropeisk man som inte fått med sej någon jämnställdhetspolitik i modersmjölken precis. Jag skulle vilja prata mer om kvinnligt och manligt, om det ens finns... Vilka blir vi utifrån det kön vi föds till? Är det som Simone de Beauvoir sa att "Vi föds inte till kvinnor vi blir det". Eller föds män med en större möjlighet att bli bra på snickra? Jag har ju svårt att tro det alltså...

Gubbtv

Ikväll är det TV. På alla kanaler är det gubbar. Metallica spelar på Ullevi, det sänds live i svt. De är gamla men kör hårt i ett par timmar. Publiken är 90 procent män. I en annan kanal är det resa längst Amazonas med en man som pratar och träffar andra män. Och i ytterligare en annan kanal är det pratprogram med två gubbs. Ingen höjer väl på ögonbrynen för det, men tänk om det hade varit kvinnor istället, då hade det säkerligen kommenterats! Män är liksom normen och allt annat extra krydda.Its a mans world, kom inte och påstå nåt annat!

Detta har hänt

Det finns en stor grop precis utanför huset, där ska det bli nya rör så att vi kan diska och låta vattnet rinna, inomhus!

Jag har köpt en duk. Barnen älskar den för den är ny och luktar plast.

Grekland stoppar Ship to Gaza, jag blir så frustrerad och arg på världen som låter Israel med sina bundsförvanter styra och ställa.

Tack Görel för att du vill läsa! Och Maja också, tack!

Läsa bok

Alla barnböcker är sannerligen inte bra.
Ibland är bilderna shysta men texten har inget skönt flyt för den som ska läsa högt.
För att det ska gå hem hos mej måste det vara flöde i orden.
Och storyn vara bra förstås, så att barnen kan relatera till den och tycka att det är spännande. Många gånger undrar jag hur böcker lyckats bli publicerade när historierna är så kassa...
Här är några barnböcker som jag gillar att läsa.

Morfar Sjörövare av Jan Lööf, rolig och lätt att läsa för den är så välskriven. Har jag läst ca 1000 gånger.

Långa Ben av Tomas och Annaklara Tidholm, en poetisk saga som många av deras andra böcker. Min bästa favorit!

Per och Pompe av Barbro Lindgren med bilder av Eva Eriksson, vilken höjdare! och jag gråter på slutet för det är så rörande.

Dum-tv

Vi har köpt en TV.
Det var jag som ville ha en på landet, en länk till civilisationen.
Vi sätter på TVn, första dagen måste man ju kolla även om solen lyser utanför fönstret.
Jag har skämtsamt sagt till mina vänner att jag vill ha en TV för att kolla på allsång på Skansen, och just ikväll råkar det vara "Allsång på Liseberg".
Barnen vill inte se och inte mormor som kommit på besök heller. Men det finns inga andra barnvänliga program vid den här tiden så det får bli det.
Jag lider, fast tvingar mej själv att titta.
Det är pinsamt och vulgärt. Jag känner mej som en idiot när jag tittar på hur Tomas Dileva säljer sin själ för att få vara med i det folkliga Sverige.
Jag accepterar att människor tycker det är trevligt med allsång på Liseberg, men jag själv tycker det är fruktansvärt.
Vad är det jag går igång på så starkt? Jag känner mej dumförklarad. Det är glättigt och ytligt och falska leenden. Jag vill ha vacker, sann och autentisk underhållning, i vilken kanal visas det?

Jag tänker på barnen

Sommarlovet rullar på.
Dagar fyllda av husfixing och trädgårdsbestyr, primitiv diskning och matlagning.
Ungarna drar runt, ibland uttråkade ibland mer inspirerade. Men skulle man fråga dem om de vill åka hem till betongen skulle svaret vara bli ett rungande JA.
Det här är min dröm, inte deras.
Jag ville så gärna att de skulle få lite skog och mark, lite egen yta att vara kungar över. Men de är helt invaggade i att leva bland andra människor, på en gård där det alltid finns lekande barn.
Så det är mitt stora huvudbry här, om de har det bra eller ej.
Jag har sagt till mej själv att det är nyttigt för barn att bli uttråkade, ur det spirar den egna krativiteten. Men jag ser faktiskt inte att det är så på riktigt.
Det finns ju så mycket fint här, insekter och vind genom trädens löv, en stor himmel, grusvägar som leder någonstans, dikeskanter.

Kanske har tiderna förändrats, barn kanske måste få konstant underhållning för att utvecklas?