Tre familjer som jag iakttar. Första intrycket är kanske det mest sanna för oss människor.
En familj är tyst, det låter ingenting från dem. Barnen leker tysta, mamman och mormor pratar inte med varann. Det är som att det inte finns något där förutom Att de verkar duktiga. Familjen Bra, familjen Duktig.
Den andra familjen är trivsam. Barnen är vänner, mamman som en klippa ibland dem. Hon står för det lugna. Jag får för mej att hon med stor självklarhet accepterar att barnen växt upp och blivit tonåringar, att hon hur allt ska vara sen lång tid tillbaka. Inga outredda trauman i den familjen.
Sen är det vi, en spretig grupp av tjocka och smala och skrikiga. Det är svårt att se sin egen familj med klar blick. Men hos oss drar alla åt olika håll tror jag, spretar.
Jag älskar att se människor, speglingar av mej själv. Speglingar av tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar