Mamma diskar pappa snickrar

Här hemma är könsrollerna helt stereotypa. Min man lägger in golv och fixar avlopp medan jag tar hand om barnen, diskar och lagar mat. Så mycket mer hinner jag inte på en dag. Vi har det så primitivt att diskning tar ca 1 timme. Värma vatten inne, ta ut vatten ute, plus disk, ta in diskad disk i omgångar. Jag tycker det är väldigt trevligt i år, kanske för att det snart är över. Om ett par veckor kommer vi få det så modernt med avlopp, vatten och diskbänk inne. När jag tänker på det känns det lite sorgligt tom. att inte stå ute mer och diska. Tänk att det ska vara så svårt med förändring, Jag vill ha det som det alltid varit. Iallafall är det väldigt steriotypt, något jag skulle ha rasat emot när jag var yngre. Men jag har inte ens lust att göra det som Andres gör! Nog för att jag hellre skulle jobba i trädgården än i köket, men barnen måste ju ha mat ibland. Och ny blöja. Och rena kläder. Och en medlare när de börjar slåss med knivar. När jag var ung var jag mycket feministisk i mitt tänkande om manligt och kvinnligt. Jag accepterade ingen särskiljning och tyckte att alla är lika oavsett kön. Nu bryr jag mej inte lika mycket, och jag är mer ödmjuk inför det mesta. Och komiskt nog lever jag tillsammans med en sydeuropeisk man som inte fått med sej någon jämnställdhetspolitik i modersmjölken precis. Jag skulle vilja prata mer om kvinnligt och manligt, om det ens finns... Vilka blir vi utifrån det kön vi föds till? Är det som Simone de Beauvoir sa att "Vi föds inte till kvinnor vi blir det". Eller föds män med en större möjlighet att bli bra på snickra? Jag har ju svårt att tro det alltså...