Från landet

Jag som älskar landet, egentligen avskyr jag det händelselösa dagarna där man måste hitta på allt själv. Jag vet inte i vilken förljugna ide´ jag lever i?
När min barndom pågick var det jag som anammade det lantliga och bonniga, min bror ville asfaltera våran grusgång och ta bort spröjsarna på fönstren.
Är det för att hålla fast vid ett ideal som jag skapade som barn som jag tvunget ska va på landet?
Jo, det är skoj, det är till och med underbart! Att bara kunna gå ut och kissa utan att nån ser en, att skrika utan att nån hör, att ha en hel skog som talar till mej på kvällen när barnen somnat och jag druckit en halv flaska vin. Visst, det är värt så mycket! Men jag vet hur jag blir efter en hel sommar här, när det blir höst och jag kommer tillbaka till civilisationen känner jag inte igen mej, då har tystnaden och stillheten blivit norm.
Vem är jag egentligen då?
Jag önskar bara att kunna vara lite mer närvarande så jag inte missar allt som ju faktiskt händer just nu i mitt liv!

Sommarstress

Det har verkligen varit en riktig sommardag i dag! Och jag kan knappt tro det, jag är beredd att förlåta all kyla och mörker för en så här underbar svensk försommardag!
Flera gånger under dagen stannar jag i alla mina hektiska göromål i trädgården och tittar upp i himlen, lyssnar på fågelsången från skogens alla träd. Jag älskar det här! Jag är så svensk som älskar det här så mycket!
Men sen kan jag inte njuta mer, jag har en uppskruvad klocka i mej som vill ha reslutat, vägen dit är oviktig för mej, det ska bara bli färdigt. Alltså trädgårdslandet, alla plantorna, gräsmattan som nu är en nässel och vildhallonäng mm mm mm.
För vem gör jag det? Det är inte för mej, isåfall gör jag det för att plåga mej själv.
Jag ser ingen utväg, det är som ett kors jag måste bära själv. Det är så så mycket som jag vill få till här vid huset och när jag är här äter den känslan upp mej alldeles!
Kära mej själv, hur ska jag göra allt så att det känns njutningsfullt istället för stress?

Stora Moren

Shit pomfritt nu är vi framme i Dalaskogen!
Kvällen är underbar och stilla.
Ännu inte knott och mygginvasion, tänk om det uteblir i år? Men sån tur kan man väl inte ha?
När jag klev ur bilen såg jag bara högt gräs överallt, mina små planteringar har ingen motståndskaft utan mitt flitiga rensande. Men efter några timmar börjar jag ana konturerna av dem.
Vårat stora gullregnsträd har massor av blomsterklasar som snart kommer blomma!
Det är en sådan gåva att få se det igen!
Jag älskar att vara här och samtidigt är det förknipat med så mycket arbete och slit.
From nu och till sista dagen på sommaren kommer jag inte sitta still många minuter i sträck, konstant göra något är min ofrivilliga paroll på det här stället.
Kameran är inte uppackad, annars jag bjuda på några bilder.

Sommarflytt

Nu behåller jag lugnet som den gamla flodhäst jag är.
Jag går här och inbillar mej att jag håller stressen borta genom att förtränga den.
Men vid minsta lilla rasping på min förljugna yta bubblar den över.
Vi måste ut ur lägenheten och nu har vi ca 36 timmar på oss.
Utan barnen skulle det gå som en dans, men med dem runt fötterna går det mycket mycket långsamt.
Alla som försökt vet vad jag menar.
Det känns som att hela mitt liv går ut på att få saker gjort få saker gjort få saker gjort.
Avverka det så att jag kan börja på nästa, färdigt, då tar jag nästa.
En görafabrik inuti mej.
Att packa ut alla våra saker och flyttstäda inför sommarens hyresgäster som kommer om 36 timmar är praktexemplet. Hela natten drömmer jag om att gno och bära bort och stuva in.

Jag fick söner

Jag har alltid trott att jag skulle få döttrar, åtminstone en.
Men så blev det inte, jag fick tre söner.
De är helt olika varandra och så unikt fina och underbara! Jag älskar att de kommit till mej och jag är så tacksam för erfarenheten att ha burit dem, fött dem och nu det svåraste, att leva tillsammans med dem.
Men det var det här med döttrarna, jag tror alla mammor vill ha en dotter.
Det är bara är så, man undrar så mycket hur det är att få någon samma som en själv.
Sen är det ju inte säkert att det blir bra för det, men man fick iallafall en dotter.
I min lilla hjärna har jag hittat på olika teorier om varför det inte blev några flickor. Det skulle nog inte ha blivit bra, jag skulle ha uppfostrat dem till kommandosoldater, och det behövs det inte fler i den här världen.
Allting måste förklaras, det går inte bara att acceptera att livet tagit den här vägen.
I Indien är jag iallafall den lyckligaste tycker alla, där kan det inte bli bättre! Tre söner är högsta vinsten på lotteriet.
Ske guds vilja.

Jag är bara arg!
Vill att barnet ska gå på dagis, men låter honom själv bestämma och han vill inte gå dit.
Opedagogiskt till max.
Jag borde förstås bestämma att han ska gå dit och sen fullfölja planen, men jag orkar inte. Istället är vi alla kvar hemma och jag är arg och ovän och ingenting blir trevligt.
Allt är mitt fel, dumma mamma.
alla tycker att jag är dum, men mest jag.
Fan fan fan, varför är jag så blödig och varför är det modernt med fri uppfostran just i detta årtionde när jag fått barn?

Jag är lost.
Igår käkade jag tårta på jobbet.
Vilken svag karaktär jag har.
Det var inte så värst gott heller.
Ändå ville jag inte missa tillfället.
Nej nu börjar jag om från början, måste bara se om jag klarar det under lång tid.