Mormors begravning

Nu är mamma hemma igen.
Mamman jag.
Det är förstås som om jag aldrig åkt någonstans, för här hemma rullar det ju på som vanligt.
Nu bär jag den där märkliga resan till Jönköping i mitt inre.
Som en dröm.
Det här minns jag.
Ett rum i ett gammalt sjukhem med högt i tak där jag sover hela natten som en död.
Min mamma och jag i blåsten på väg till kyrkan.
Doften i en blomsteraffär, jag vill ha en vit lilja.
Min styvfars tårade ögon.
Blommorna på mormors kista, som om de växte upp ur dess inre.
Mammas arm under greppet av min hand, jag trycker hårt.
Jag lämnar tillbaka arvsynden i samma ögonblick jag lägger blomman på kistans lock.
Ingen är skyldig.
Småländska kajor runt trädens bara grenar.
Mot alpstugan där förtäring ska intas.
Uråldrig utsikt över Vättern frysta vatten.
Ett par vackra ögon med grönt och brunt som hoppas och skuttar som vilda ungar.
Efter två timmar vill jag plötsligt vara ensam, måste det.
En blurrig tågresa, varken på väg bort eller hem, natten mörk.
Jag vill gråta över en hink.

Bloggkarta

Jag har placerat min blogg i Södertälje på bloggkartan.se!
Det var ju lätt!

Späckat schema

Det händer så mycket dessa dagar.
jag ska åka på begravning imorgon för min mormor har dött nu, 104 år gammal.
Det är första gången jag ska sova ensam på flera år, jag ser fram emot det
även om jag åker dit för begravningen.
Jag ska ha på mej en kavaj som min mormor har sytt, det känns fint.
Det kunde hon verkligen bra mormor, sy. Hon gjorde så där väldigt noga som jag aldrig
skulle ha tålamod eller kunskap till. Vi pratade aldrig om hennes sömnad, vi pratade aldrig om något personligt överhuvudtaget.
Jag kan inte säga att jag kände henne.

Sen händer det att jag ska starta en trädgårdsblogg för Pralin. Jag har haft såna enorma problem att komma på ett bra namn!
Det ska ju vara ett riktigt bra namn tycker jag, så att man kommer ihåg det.
Klaras trädgårdsblogg, då tänker jag själv bara på Underbara Clara, eller Gröna sköna blogg kanske? Eller Stora Moren trädgård som är namnet på byn där vårat hus ligger.
Hjälp! Vad är bra? Jag tycker inte jag hittar så många vackra användbara ord.

Och så ska det bli kalas för Elvin som fyller 5 år på lördag, han vill ha skattjakt och paket och raketer och fiskedamm! Och det är klart man vill göra allt för sin lilla älskliga son.
Plus att det är maskerad på dagis och han behöver ha en Zorrodräkt.

Alla dessa vardaglia göramål som ska styras upp och planeras och genomdrivas.
Ibland känns det som att med åldern har det blivit trögare flyt, det flöt helt enkelt på bättre när jag var 20, nu måste jag verkligen anstränga mej för att saker ska bli till!
Jobba, stäva på, framåt.

Barnbarnbarn

Det är som om varandet med barnen har blivit mer krävande de sista dagarna.
De är en ny dynamik emellan dem som är mer bråkig och tävling.
Jag blir stressad och lättar från markens yta, rösten gäll och rörelserna ryckiga.
Herre Gud! Hur ska jag ro detta i land! I minst 15 år till kommer det pågå!
Inte undra på att man pustar ut när de äntligen har somnat, då kan man låssas att
allt är lugnt.

Barnledig lördag i stan

Tiden går så fort när man är BARNLEDIG.
(Vilket ord)
Jag försöker registrera och lägg märket till saker som jag ofta inte har en chans att se
för att barnen hela tiden är där och kräver fokus.
Det blir mest människorna jag tittar på, alla dessa människor!
Fik med unga människor, fik med blandat unga och äldre människor, ett kondis med
bara äldre människor, vilket ska vi välja?
Vi har inte så lust på unga människor, faktiskt föredrar vi gamlingar, det blir kondis. Vi hinner med två och en restaurang.
Jo, dagen är helt lyckad, bara så knapp, jag skulle behöva mycket längre tid för att
verkligen smälta in i det faktum att vi är själv.
Hur ser vi ut tillsammans? Jag känner mej gammal, men ganska fin. Andres ser fin ut tycker jag, en aning trött kanske...
Vi pratar hela tiden, är det ett gott tecken? Det skulle jag nog tyckt när jag var yngre och såg ett par upptagna i ett samtal, "de har verkligen något att säga varann!"skulle jag tänka.
Men nu är jag inte lika säker.
Det är ju också underbart att kunna vara tysta tillsammans, att våga det, att ändå ha ett samspel i tystnaden.
Jag kommer ju ihåg hur jag var innan jag fick barn, men det är så avlägset nu, en helt annan tidsålder. Men någonstans anar jag att det kommer bli ganska liknande när barnen är större, bara att jag själv kommer vara mycket mer avspänd och skööööön.

Ändå är det vackert

Fredagkväll.
Fullmånen lyser in över tacomiddagen och min familj vid det slitna slagbordet,
den säger" Jag lyser för att ni ska minnas magin och miraklen, tro på mej".
Vi delar på en flaska champagne min man och jag och allt vardagligt kvällmat-
tjat känns plötsligt så trivialt, jag är glad och berusad.
Tjenamoss, jag bryr inte om nånting!

Jora, det gör jag visst. Jag sjunger stillsamma visor för min Elvin vid läggdags,
det blir Vyssan lull, han sjunger med, men hela tiden ligger han två sekunder efter mej, han sjunger "koka kitta full".
Vad ser han för bilder? De tre vandringsmännen tornar upp sej på den mörka vägen, tre utmärglade skuggor, fattiga, smutsiga, hungriga, koka kitta full.
Alla visor är så sorgliga och fattiga, tula hem och tula vall, inget smör ingen ost bara kål fick den lilla flickan.
Är det detta han ska lära om sitt modersland, jag tror sångerna talar sanning.
De är vår historia, kling klong klockan slår gå ut och plocka mossa...
Men med lite alkohol i blodet blir det uthärdlig, jag kan till och med tycka det är vansinnigt vackert.

Service

Äh men Guuuud vilken dag! Man tror nästan inte det är sant detta oöndliga servande!
Det tar ju liksom ALDRIG slut, det blir bara mer och mer och mer under en hel dag!
Man måste verkligen bestämma sej för att NU har jag fått nog, nu går jag ut
SJÄLV, det räcker.
Phu....
Men det går ju förstås inte att bara försvinna ut själv så länge man är ensam med barnen, då måste man hitta nån slags avlösare som är beredd att hoppa in, och det har vi inte. Så det blir först vid halv 5 när pappan kommer hem uttröttad efter en hel dag,
så kan man bråka om det också, vem som har mest rätt att få en stund för sej själv.
Det är ju så lätt att tro att så här kommer det alltid alltid vara, jag kommer aldrig aldrig få en enda dag helt för mej själv!
Men det får man ju! (Om man inte skaffar fler barn förstås) Jag vet, för min äldsta är snart 11 år och han är ju som en halv vuxen på många sätt.
Ge styrka till mitt inre så att jag orkar serva, för det är vad jag kommer göra den närmsta tiden...only.