Badhuset

I badhuset är det så mycket kropp.
Speciellt i duschpassagen innan man går ut till bassängerna, där alla damer tar av sej nakna och tvagar sej med massa doftande schampon och tvålar.
Alla som jag tittar på tittar på mitt könshår, när jag ser på deras är de rakade liksom upptill, de har sparat en liten trekant längst ner.
Så som tonårsflickor ser ut när de precis börjat växa. Är det det som är meningen? Att man ska se ut som det precis vuxit ut? Jag är så lite uppdaterad, är det sånt man bara vet utan att prata om det? Det är iallafall underbart med alla olika former på rumpor och bröst! När jag sitter ensam i bastun med en ung kvinna vill jag säga det till henne, för jag är så säker på att det är det enda alla tänker på! Men jag säger inget, för plötsligt inser jag att det är kanske bara jag som är så fixerad?
Om man bär sin kropp med stolthet spelar det verkligen ingen roll hur den ser ut, det är självrespekten som gör hela grejen. Det tänker jag på när jag ser mej själv i badhusets gigantiska spegel.

Tolv dagar

Jag tänker hela tiden på att dagarna mellan jul och nyår symboliserar det kommande årets månader, jag har fått en hangup på det.
I natt ramlade mitt pepparkakshjärta ner från fönstret, där hängde det på rad tillsammans
med alla andras hjärtan i familjen.
Det gick i två bitar.
Betyder det att i oktober kommer mitt hjärta brista?
Sen grät jag i en timme för jag blev så ledsen för något som min älskade sa, alldeles uppsvälld runt ögonen och fick svullna läppar som man får när man gråter mycket, matt och lealös hela dagen sen.
Betyder det att oktober kommer bli en sorgesam månad?

Crybaby

Det finns en viss lycksalighetsgråt som jag brukar gråta ibland.
Den är aldrig så värst långvarig och den innehåller kanske inte ens tårar
men den börjar alltid på samma hulkande sätt.
Jag har inte riktigt förstått vad det är som utlöser den, men det har med
SANNING, mod och hjärta att göra.
Idag kom den när min äldsta son och jag såg ett demonstrationståg
med hundratals irakier som ropade Vi vill ha rätt att vara kristna i Irak!
De vill nåt! De ropar det! De är redo att slåss för sin sak!
Min son tittade undrande på mej, varför gråter du för det?
Ja, det bara är så...
Det händer också ganska ofta när jag läser nya barnböcker, det går liksom rakt in
när det är bra.
Kanske började det när jag blev mamma, en större känslighet blev nödvändig.
Den är som signal att vakna, det är ännu tid! Än brinner hjärtat, allt är möjligt!
Kom alltid ihåg det i din slummer.

Nu var det underbart

I morse vaknade jag och tyckte att allt kändes underbart!
Några små fåglar satt och pickade på en talgboll vi hängt upp i fönstret, jag satt alldeles stilla och såg på. Så märkliga de är! Så vackra!
Små blåmesar med eyeliner ser det ju ut som de har, så fräckt!
Natten var full av fantastiska drömmar, nya människor, platser, samtal.
Allt kändes bara ljust och möjligt och lätt!
Jag ska välja vem och hur jag vill vara, varje dag!
Plötsligt får man en skjuts uppåt, det kommer när det ska...
Det räcker med något som inspirerar en i rätt stund, en ny möjlighet, något som är vackert, då vill jag vara kvar.

en smak av frihet

Igår var jag i Stockholm.
Jag har inte varit där sen i maj, och inte utan barn
på mycket längre.
Det var en totalsurrealistsk upplevelse.
När man inte varit i en stad på länge är man så öppen,
allt går in djupt och nära.
Staden är människorna, förstod jag plötsligt, landskapet eller naturen
ser man inte mycket av där.
Jag såg på alla och tänkte,
bög, nyskild, nygift, hustrumisshandlare, nyfrälst, glad invandrare, lantis.
Mina steg var lätta, jag flög fram över Medborgarplatsen och längst Götgatan.
Alla röster och ljud av trafik, dofter och husfasader virvlade
runt min skalle som en karusell, det var härligt! Härligt att vara bara jag och härligt
med stad.
Sen träffade jag en kär vän mitt på övergångsstället, hon var så vacker, som en katt
som man vill kela med. Jag ville gå och dricka vin med henne, men jag var tvungen att ta tåget hem.

Lägenhetsliv

Det här skulle ju bli en blogg om husrenovering och trädgård, men just nu har jag inget att säga om det för jag är i LÄGENHETEN.
En fyrkant i luften med en massa folk ovanpå och under och åt sidorna.
Här sitter vi i varsin låda i luften i universum, och om man tar bort hela ytterväggen mot gården ser det ut som ett dockskåp.
Barnen älskar att bo här, de får full social träning, tröttnar man på någon finns det alltid någon annan att leka med.
På våran gård är det väldigt socialt, alltid barn och vuxn ute, de flesta
känner varann, folk hjälps åt, de små jordplättarna runt husfasaden är väl omhändertagna och odlade med bärbuskar, blommor och grönsaker.
Det är verkligen det bästa alternativet, om man nu ska bo i lägenhet.
Ett tag är det bra, jag vet inte hur länge.
Ingen vill väl dö här?

Idag flög en korp över höghusen och skrek, högt, högt upp i himlen flög den.
Den ropade på mej, att det är dags att åka till Stora Moren, för det är så vackert
där i gläntan i skogen.

Fredagkväll i betongen

Vilket tvärt kast hit från skogen där vi tillbringat
hela sommaren.
Jag har redan glömt hur det är där, men jag vet att
jag känner mej alldeles annorlunda här mot där...
Det är som om hela jag inte finns här i lägenhetslivet.
Även om det är mycket jobb och slit på landet, för vi har det så primitivt,
så känns det ändå mera meningsfullt, och det vi gör är för oss.
Här börjar jag tänka på grannarna och deras liv, jag börjar bry mej om hur jag ser
ut och vad jag har på mej. Det har jag inte ägnat mycket tid åt under sommarmånaderna.
Visst är det kul också med det sociala livet i lekparken där alla känner alla.
Men jag har faktiskt inte saknat att umgås på hela sommaren.
Ja, det är helt visst två olika världar, båda bra men skogen bäst!
Och så har Andres syster åkt hem till Spanien, hon var med oss en månad här.
Det blir tomt...
Jag tänker på mina luktärtor i skogen, undrar om de står och doftar i den svala kvällningen?