Det finns en viss lycksalighetsgråt som jag brukar gråta ibland.
Den är aldrig så värst långvarig och den innehåller kanske inte ens tårar
men den börjar alltid på samma hulkande sätt.
Jag har inte riktigt förstått vad det är som utlöser den, men det har med
SANNING, mod och hjärta att göra.
Idag kom den när min äldsta son och jag såg ett demonstrationståg
med hundratals irakier som ropade Vi vill ha rätt att vara kristna i Irak!
De vill nåt! De ropar det! De är redo att slåss för sin sak!
Min son tittade undrande på mej, varför gråter du för det?
Ja, det bara är så...
Det händer också ganska ofta när jag läser nya barnböcker, det går liksom rakt in
när det är bra.
Kanske började det när jag blev mamma, en större känslighet blev nödvändig.
Den är som signal att vakna, det är ännu tid! Än brinner hjärtat, allt är möjligt!
Kom alltid ihåg det i din slummer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar