Klockan är halv ett och vi kom precis in genom dörren, mina sura söner och jag.
Ute regnar det och blixtrar för första gången på evigheter.
Vi har varit på fest i en trädgård bland moussetårtor och kräftor.
Det mesta gick väl fel, eller gick det rätt? Kanske är det samma sak, eller lika bra...
Kanske var det en svart dag i Maria Thuns så och skördekalender,  en sån här dag när man inte ska göra någonting helst.
Jag får inget svar eller direktiv av mina förfäder på hur man bör leva sitt liv, så jag vet inte.
Det är människorna, hela tiden människorna som cirkulerar, finns till, jag uppsöker dom, vi finns runt varann...
Men jag avskyr människor, för jag är misantrop i mitt hjärta, en äkta misantrop.
En misantrop som inte klarar sej utan människor, kanske ett vanligt fenomen.
Ju äldre jag blir ju svårare har jag för folk. Men inte individerna, mer hela mänsklighet sammantagen.
Det är lite otydligt det här, svårt att förklara.
Men jag vet vad jag behöver, en ensam plats på jorden där jag kan banka en spade, slita med grenar och ge fan i vad alla andra gör. Här i civilisationen invaderas jag av grannar, skolfolk, bussfolk, bilister, sopåkare, cafeägare och verenda jävel stör mej.
Men vet ni vad som är sant?
Det är jag som har fel.
Alla människor kommer från samma goda hjärta.