Salta

Okej.

Om 4 timmar måste jag gå upp för att packa ihop oss och åka till Sverige. 

Och jag kan inte sova.

Barnens farfar har radion på i rummet bredvid för att kunna sova, eller är det för  att slippa drömma?

Jag tänker på Sverige där jag ligger, jag har läst på Facebook idag för här finns internet. Och Dagens Nyheter har jag läst. Ursvenskt. Jag blev inte så sugen, på Sverige, jag ville mest stanna här. Nu har jag landat till slut och det tog jättemånga dagar. Jag satt hårt fast i den svenska jorden, jag ville inte släppa in nåt nytt. Men det spirade in av sej själv,  jag kunde inte motstå.

En dag stod jag på en hög klippa och var tvungen att hoppa i havet för att komma tillbaka till land. Jag hade klättrat upp via en tunn repstege och det gick inte att komma ner samma väg, så inget val.

Jag var så rädd. Havet kastade sej mot klipporna, stora turkosa vågor med kokande skum på topparna.

Ingen chans att se botten i alla virvlar. Jag stod så länge och sa till mej själv "hoppa nu då! Hoppa!!" 

Men det gick inte, jag kände på rädslan, den satt i huvudet. Den var rädd för smärta, för det okända, den var rädd att försvinna ner i djupet.

Till slut tog jag steget ut i luften och i samma ögonblick var det för sent att ångra sej. 

En fransk familj applåderade mej på stranden, men jag kände mej mest som en fegis ändå.

Men nåt hände, för dagen innan hade jag snorklar för första gången i mitt liv och det var en total aha-upplevelse. Som att jag fick havet i present. Jag blev så tagen av havsbotten, en ny dimension av världen som jag aldrig sett med mina egna ögon. Allt det tillsammans gjorde mej närvarande på något sätt, då vill man heller inget annat vara.

Nu är det bara 3 och en halvtimme kvar, jag måste sova! Nu gör jag det bara! Nu!