Två svenska poeter som jag gillar. Bruno K Öijer och Karin Boye.

Hur kan jag säga av Karin Boye

Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.

Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.

Bruna K Öijer

Du gråter hårt och öppet
vid ett bord du ställt in i dej själv
landskapet framför oss
är knappast mer än en sliten tältduk
som sugs in och ut
med ditmålade sjöar, regntunga fält och ett
orangefärgat, bortskrapat moln
jag vet vad som krävs
jag måste hålla undan allt som stör
tills det bara finns tecken kvar på att du
börjat ge dej av
och att du gör rätt som ger dej av


De här dikterna har jag läst och älskat! De sitter fastvuxna i mitt hjärta och de talar precis så att jag förstår och kan känna det samma...