Saras pappa

Min vän Saras pappa är död.
Jag tänker på honom och sörjer.
En pappafigur som försvinner,
då känner jag mej inte vuxen längre,
då känner jag mej som den tonåring jag var när Sara och jag blev vänner.
Då behöver jag en pappa.





Jag har inte träffat Saras pappa på jättelänge, men han gjorde så starkt
intryck på mej och han är en stor del av Saras och min vänskap.
Jag hade mycket respekt för honom, var nästan lite rädd.
Det kändes som han visste så mycket om allt, om mej.
Jag vet hur nära Sara stod honom, hur hon kunde förstå och försvara honom.
Jag sörjer över att han inte finns för henne mer,
inte finns för den vackra skogen där han bodde,
inte finns för det vackra vattnet som strömmar,
inte finns för de små vägarna i Chalo i Frankrike där jag hälsade på.
Nu blir ingenting det samma där, på de platser där han var
och för de som älskar honom.
Nu kan vi bara älska ännu mer.