Solvik

Igår var det julfest på min äldsta sons skola Solvik, det måste vara en av de vackraste skolor som finns i världen!
Jag känner mej så väldigt okritisk till stället, eftersom det är en friskola, waldorfskola står den utanför så mycket som vanliga skolor har, därför blir den kanske mer kritiserad också, måste leva upp till högre förväntningar.
Men varenda gång jag är där, på föräldramöte, eller när klassen gör ett spel, eller på skolavslutningen tycker jag det är så bra! Det känns bara så helt rätt.

Klockan tre skulle alla klasser sjunga tillsammans, bara att de gör det!
Där står alla tuffa tonåringar och sjunger de mest finstämda sånger tillsammans med de minsta barnen.
Är det så överallt? Jag är ju ingen annanstans så jag vet inte, men jag tycker det är så rörande!
Den sista sången har åtta stämmor, varje klass sjunger varsin, det är så himla vackert! Som en kör av änglar som kittlar mej i öronen!
Jag gråter förstås, som den blödiga lättrörda morsa jag blivit.

Sen finns det en helt annan sida av såna här sammankomster när många människor jag känner samlas på en plats, jag kan inte koncentrera mej på samtal med en person, jag känner mej helt splittrad och vill helst inte prata överhuvudtaget, men göra vad istället? Dra ner brallorna?
På senare tid tycker jag mej se hur alla är så fejk, jag själv inkluderad.
Det blir aldrig något vettigt sagt, bara samma gamla malande.
Ibland kan det glimma till något, om man vågar gå längst in i kärnan, när man vågar se vad som verkligen är längst inne i sej själv. Då blir det intressant, och läskigt för det är så sårbart....
Med fejk menar jag att alla spelar sina roller som man bestämt att man har, man säger ungefär samma saker alltid. Småprat som inte är så meningsfullt är ju nödvändigt, vi måste ju kommunicera med varann, det är ju till och med trevligt med lite skvallrigt småprat. Men det ger inte så mycket efterklang....
Jag vet inte om jag kan ändra på mej själv, det är mest att jag iakttar fenomenet.