Ett eget rum

Snart finns ett helt nytt hus på min tomt i skogen i Dalarna. Det blir en liten lada av trä med två vackra fönster på gavlarna och en stor port på mitten som kan stå öppna på sommaren som en scen, som ett dockskåp.
Men det ska bli en liten kyrka, en liten gudom, ett kapell, ett tempel, en verkstad, en ateljé, en utställning, ett helt tomt rum med väggar och tak och golv av trä!

Jag längtar så mycket efter det där öppna, tomma rummet. Vad är det för längtan? Ett eget rum, Virginia Wolf skrev om det redan för  hundra år sen. "En kvinna måste ha pengar och eget rum, om hon skall kunna skriva romaner." Jag har många egna rum, (även om jag sover i vardagsrummet i mina barns och min lägenhet där tillbringar jag de flesta dagarna om året)men det är just det där tomma rummets möjlighet! Innan det fyllts på och tar form av tingen, av materian. Ett tomt utrymme där själen får dansa, så som det är i en kyrka eller ett tempel, förutom bänkar och takkronor och bilder på väggarna förstås, men rymden! Att fylla ett tomt rum med bara upplevelsen av det tomma. Jag älskar också när man flyttar in ett nytt hus eller i en lägenhet och inte har packat upp än, det är samma känsla av frihet. Sakerna som vi fyller våra utrymmen med är så invasiva, de färgar vår bild så starkt av platsen, av vad för slags rum eller hus det här är. 

Sjukling

Som jag hatar att vara sjuk. Att ta det lugnt, det har liksom aldrig varit min grej. Att kroppen behöver vara stilla och återhämta sig, få nya krafter, fast hjärnan spinner på som vanligt. Kanske är den bästa sjuktillvaron när en har hög feber, för då är det bara att ge upp och hjärnan orkar inte. 

Det är som att när jag är sjuk tror jag att det alltid har varit så här, och det kommer alltid att vara så här, jag kommer vara konstant sjuk, det är mitt normaltillstånd. Vet inte varför sinnet vill inbilla mig detta, att ickegörnadet kommer vara konstant. När jag inte orkar blir jag helt deprimerad. 

Tänker på alla som lever med långvarig sjukdom eller nedsatthet av olika slag och lär sig leva med det, jag är så bortskämd som mestadels av tiden är frisk.

Så här ser sjuksäng ut hemma hos mig.Katterna invaderar spacet.

Bästa kurer för hosta, heshet, trött i kroppen, halsont.

Timjante.

Ingefära, citron, honungste.

Klöver, tussilago, myntate.

Bronkialbalsam att smörja bröstet med.

Timjanolja att smörja ryggen, bröstet med. 

Gurgla oreganoolja i lite varmt vatten.

Gurgla kolodialt silver i lite vatten.

Gurgla lite sprit.

Mitt nya liv

Så lite jag skrivit sen sommaren, inte ett ord på ett par månader.
Det har hunnit bli höst, jag har redan jobbat mer än en månad på mitt nya jobb som folkhögskolelärare i Södertälje. Jag har redan hunnit lära mig så mycket och fått så mycket nytt och bra i mitt liv. 

Varje morgon har jag med största entusiasm åkt pendeltåg till Södertälje centrum, gått genom stadsparken, över bron, uppför Kusens backe, förbi sjukhuset till min nya arbetsplats. Så glad varje dag och helt utmattad varje kväll när jag kommit hem! Men mest är det givande och fint och nytt och bra för mig med det här arbetet. Jag älskar att åka bort från Järna och ha min arbetsdag någon annanstans.
Jag visste inte att jag längtade efter det, att komma bort från den lilla bubblan där jag bott, arbetat och umgåtts de sista 20 åren. Järna är som en liten by i landsorten, bara att alla som bor där (inte alla förstås, men de inflyttade) är alternativa och sökt sig till andra alternativa. Det var antroposoferna som började, nu kommer allt möjligt löst alternativfolk hit, och många av dem har sina barn i waldorfskola.
Men det blir nog i Järna som överallt i små orter, alla syltar in sig med varann, skvallrar och håller koll. Det är nåt uppfriskande med att vara på ett nytt ställa där ingen har med ens gamla liv att göra.

Nostalgisk eller sentimental? Vad är skillnaden?

 

Jag går längst Skåneleden förbi den gård som funnits med i mitt liv i 40 år. Jag var 8 när mina föräldrar köpte den och 10 när vi flyttade dit permanent och jag började skolan i grannbyn Västra Karup. Vi lämnade skogen i Dalarna för det öppna landskapet och havet, mina föräldrar skulle få en nystart.

Det här är första sommaren jag är här sen min pappa sålde gården för två år sedan. Det är så märkligt, att något som funnits nästan jämt inte är tillgängligt längre. Är jag ledsen eller bara sentimental? Jag måste sätta mig på en bänk i närheten och känna efter. Tittar dit för att se det stora ladutaket breda ut sig, så klart pappa inte kan ta hand om ett så stora tak längre. Han har det bra där han bor nu, trevliga grannar och nära och lättillgängligt. Men ändå, MIN känsla.
Alla minnen jag har från min barndom finns ju kvar, men det slutgiltiga med att något försvinner på riktigt, så definitivt, inte längre tillgängligt...

Midsommar

 Jag laddar för några dagar i ensamhet runt midsommarsolståndet. Det är den mest underbara tiden på året i Norden, när vi bor så nära nordpolen som vi gör här uppe, är det fantastisk med dessa sommarmånader som kommer med sin mjuka omfamning och ljus. Jag vill vara helt närvarande till det som händer i naturen, försöka gå bort från tankarna som äger min skalle. Jag vill vara i växterna, helst krypa in i dem ligga bland kronbladen i en pion och uppleva förvandling.

Det blev fint allting med att släppa en bok. En nära krets av människor som tycker om mig och vill läsa det jag skrivit, vara med och fira. Så fint och kärt!
Med min vän Andreas som spelade fiol, läste jag och sjöng dikt som vi tonsatt. 

Himlen var lite tyngd av regn och mörka moln men växthuset grönskade, vindruvsklasarna hängde ovanför huvudena och svällde. Min pappa hade åkt hela vägen från Skåne för att vara med och min ex styvmor Anna med make kom hela vägen från Dalarna.
Jag var så rörd och glad över alla som tog sig dit för att medverka, lyckan höll i sig ända tills idag när jag börjar komma tillbaka lite till mina sinnens fulla bruk igen. Att få sväva iväg i härligheten av ett arbete som till slut är färdigt och fått eget liv i form av en bok, det är en ny erfarenhet som jag är väldigt glad för.
Jag är stolt över mig själv att jag slutfört något, det bådar gott för resten av mitt liv. 

Bokreleasevånda

Jag är så glad för min bok! Den är så vacker! Hur många gånger ska jag tänka just det? Det är lite enformigt. Men nu ska jag hålla en release på lördag och inför det har jag någon slags förnekelsereaktion. Det är så läskigt och utlämnande, men jag måste äga det, och hur gör man det? Jag tänker helst inte på det alls.
Men jag har googlat på Bokrelease och får lite tips, prata om skrivande, berätta hur boken kom till- det verkar krystat om det inte kommer naturligt. Vem ska jag fokusera på av mina kära vänner och familj som kommer på releasen, när jag pratar? Vem ska jag hitta stöd i ögonen hos? Måste jag kanske bestämma det innan och desperat leta med blicken efter just den personen som då inte är närvarande i rummet just i ögonblicket. Nej, spontant och fritt verkar bäst, men när jag blir nervös är jag inte så frispråkig, då tystnar jag helst och går inåt. Jag måste nog förbereda ett slags tal, och verkar inte det ganska pretto.
Ja, du hör, det är ingen enkel sak detta- att äga något som man är nervös inför. Jag får be gudarna om hjälp som vanligt, det brukar funka om man är ute i god tid. 

Den här bilden hade jag tänkt ha som omslag först på min bok, jag tycker själv att jag ser ut lite som Oscar Wild, dandyn. Det är fin bild, jag gillar den mycket, men det orange omslaget blev väldigt fint det med.