Nytt år, de heliga nätterna.

 Från julaftons natt och 13 nätter framåt följer de heliga nätterna, enligt kristen esoterisk tolkning av julen. De vi drömmer då är en spegel in i det kommande året. Var och en av nätterna speglar varje månad i tur och ordning och den sista natten är hela året sammanfattat. Det speglar också planeterna/stjärntecknen.
Jag har försökt minnas mina drömmar, men det är inte så lätt. Snabbt glider de undan och upplöses i dagen. Några korn har jag fått med mig iallafall, och tillsammans med snön som fallit de sista dagarna känns passagen in i 2021 lite ljusare.

Julkalas

Det känns i efterhand som jag var på ett dygnslångt juläventyr.
Lämnade jag lägenheten, där mitt liv utspelar sig mestadels av årets mörka tid (förutom arbete.) Packade jag bilen med allt från klackskor och paket till finsk kålrotslåda och eldtunna, for jag över bron till Mörkö i sol och rimfrostgnister och där drog julaftonskarusellen igång ungefär vid färjan till Oaxen.

De sista åren har jag inte tyckt att julen är så rolig.
Vad hände? Jag älskade den hela min barndom, den var magisk, underbar, innerligt. Den blev tyngd av kraven på mig själv som mamma, att göra den magisk för mina barn, så som jag fick den när jag var liten. Att stå för hela den där härligheten själv och känna mig ensam i det. Går det att ha det roligt och lekfullt och samtidigt vara husmor?
Mina föräldrar gjorde julen bra, andra saker gjorde de inte så bra, men julen. De lät den ha en uns magi, även om de själva var ganska ospirituella ateister. Kanske levde en gammal folktro kvar i dem, för på gården där vi bodde satte vi alltid ut gröt till tomten. Jag och min bror la strumpor vid sängkanten som hade paket i sig när vi vaknade. , Även när jag blev ganska stor, var det inte helt självklart att det var mams och paps som la något i dem.
De la mandlar i gröten utan att låssas om det, de klädde granen natten innan dopparedagen, så när vi kom ner på morgonen stod den där och tindrade. 

Kanske är det för jag legat sjuk i några coronaveckor och kommit till mig. Kanske har jag faktiskt kommit till mig av coviden och fixade därför en massa julgrejer, för att jag ville det. Och för att jag sen delade hela julplanen med flera vuxna i en gruppchatt på facebook, där alla kom med gulliga synpukter om tidsscheman och rätter att laga. (Modernt) Och att det inte var hemma hos mig. Och att det blev sol och minusgrader. Och jag fick vara med mina tre barn och deras pappor, och första pappans nya kvinna och barn, samt en god vän med sina vuxna barn. Tokbra alltihop och sen var det plötsligt över, och jag for hem och fann mig själv sittande vid köksbordet i min lägenhet igen, som efter en ganska härlig storm som dragit förbi. Denna laddade högtid när människor känner av både den stora ensamhetens värsta och gemenskapens sköna. Nu är den över.

Doing the jul

Jag har inte öppnat min dator på flera dagar, för jag är to much fokus på jul! Som en äkta husmor, som en äkta mamma som tar ansvar för att allt under gran och på bord ska finnas med. Är det roligt? Det är mer som ett uppdrag, från vem? Ingen som vet. Duktigheternas duktighet, nedärvd i flera led från alla skrubbande, putsande, kokande förmödrar. När jag tittar in på mitt bankkonto och inser hur mycket jag lägger ut på den här högtiden undrar jag om vi inte skulle tagit in på ett hotell istället och bara glassat oss, barnen och jag. För vem minns vad man fick i julklapp nästa år? Äh, det är bara att köra på. Korka upp en vinare vid midnatt för att orka rimma sig in i nästa dag. 

Coronarecovery

Efter tre veckors sjukbädd är jag frisk igen. Tillbaka till jobbet och de gråmörka morgnarna i bilen som är igenimmad, iskall och hostar sig ner för Norrtunabacken. Kör en sträcka på några kilometer som jag tror jag kan varenda gupp på, vid det här laget. Ut till den lilla skolan vid skogen och havet där jag jobbar.
Läraryrket är så utmanande på alla nivåer. Socialt, mentalt, tålamodsmässigt, empatiskt, uthålligt, döda sitt ego, få glänsa, få bekräftelse, aldrig få bekräftelse, dissad, upphöjd, nersänkt, prövande, litet, stort osv osv. Jag jobbar ändå på en underbart fin arbetsplats där allt får finnas med hos var och en av oss som är där. Det är stort och litet och liten lön. Ibland tänker jag att det är mer som ett ideellt arbete, där jag lär mig  massor och får så många prövningar. De här åren efter 40 som jag är i nu, ska nog också vara precis på det sättet. Fulla av arbete och möda. Jag hör det av mina äldre vänner och bekanta som redan levt igenom. Så jag fogar mig till jullovet och sen rinner jag ut i en liten pöl av smältvatten.

Från Covid till Nova Scotia

Sen en vecka befinner jag mig i min lägenhet, sjuk.
Fick provsvar idag, jag har covid. Men jag är är på bättringsvägen, inga känningar i lungor eller andning. Däremot en molande värk som flyttat sig från ryggen ner mot bäcken och vidare ner i benen. Ytterst obehagligt. Doft och smak också borta, obehagligt det med. Men annars ganska vanliga influensa symtom av trötthet och låg energi. Boostar med allt som jag hört ska va bra. Silver, D-vitamin, C-vitamin, magnesium.

Det märkligaste med den här tillvaron är att vara ensam i sin lägenhet dygnet runt. Det har aldrig förr hänt mig. Det har alltid varit nåt barn som snurrat runt, men nu är alla barnen hos sina pappor för jag orkar inte ta hand om dem. Jag har inte så mycket energi eller entusiasm att göra något, utföra något, skapa något- men rätt vad det var fastnade jag i en gammal pärm där jag sparat brev, handskrivna brev som skickats till mig under åren 1994-95. Det är så rörande att tillbakakastas 25 år i tiden, rörande och upplyftande. Jag förstår att jag haft ett liv som pågått hela tiden, det har aldrig varit stilla. Jag förstår också att olika perioder i en människans liv, ser så olika ut över tid.
Nu, får jag för det första aldrig några handskrivna brev i brevlådan längre. Jag har inte heller tid att skriva några, omsorgsfullt rita och klistra ihop fina brev till mina vänner så som jag gjorde då. 

1994 var jag 20 år och skulle åka till Indien för första gången med min kompis Mia.
Mia och jag har nästan ingen kontakt idag förutom lite på facebook, hon är djupt troende och vi har nog inte så mycket gemensamt förutom att vi åkte till Indien ihop för 25 år sen.
Vi träffades på en folkhögskola som låg utanför Uppsala där jag gick en skrivarlinje som naiv och ung 20 åring, Wik. Jag blev ihop med Marcus som kom dit på besök på en fest, vi var ihop tills jag drog till Indien och där träffade jag en annan man som jag gifte mig med. Han hette Derek och kom från Canada. Derek och jag reste genom hela USA och Canada för att leta efter mark som Derek kunde bygga ett hus på. Breven i min pärm är från den här tiden, de är skickade till mig i Nova Scotia på en poste restanteadress. Jag har bara två, tre foton från mitt år i Canada, jag ägde ingen kamera och hade ingen mobiltelefon. Jag var så ung och oskyldig och fattig, men det gjorde ingenting för jag var fri och kunde resa i hela världen trots att jag nästan inte hade några pengar. Vi hankade oss fram, jag plockade äpplen, satt barnvakt, vi bodde i tält, kokade mat på spritkök, sov hos vänner, liftade. Jag har lärt mig så oerhört mycket av att resa på det sättet och träffat massor av spännande människor som jag aldrig skulle mött annars. Jag har liftat hundratals mil genom Europa, upp och ner i hela Irland, kors och tvärs i Sverige och Danmark, Norge, Spanien, Tyskland, från östra sidan till västra i Nordamerika, från New York till Halifax.
Det är lite sorgligt, men också ganska skönt att den tiden är över. Nu pågår ett helt annat liv, rätt så samma varje vecka, men lite fint ändå. Tack coviden för att jag fick en flashback till att jag varit ung och haft äventyr!

                                                 Derek, jag, Maria, Shinya i Kerala 1994.

Vykort från November

Att spjärna emot mörkret och kylan, det går ju liksom inte. Det invaderar ändå. Det är bara att ge upp, låta vintern ta fäste och göra med oss som den brukar. Bleka oss, trötta oss, utarma oss tills vårljuset plötsligt gör sig påmint och liv börjar spira igen.

Vi lever så långt i från årstiderna i vår upplysta lysrörsvärld. Barnen vill inte sova tidigare fast det varit mörkt sen klockan 4. Jag äter socker för att hålla mig vaken till 23. 

Nu lyser solen där ute, jag vänder mig tafatt emot den men hinner inte dit.

Sjukdomstransformation

 Jag håller nog på att bli sjuk ändå! Vill inte, har inte tid! Att hålla sjukdom ifrån sig för en har för mycket att göra känns väl igen? Huvudvärk sen 4 dagar, tänkt att jag bara är stressad av 15 bollar att hålla i luften. Men nu går det inte att låssas längre. Jobbar alla dagar utom en när jag är på praktisk hela dagen på folkhögskola St: Birgitta, i Södertälje. Förutom det har jag tentor att skriva och skriva om, flera böcker att läsa inför seminarium online om 2 veckor, har en ganska rejält tonårig tonåring hemma och går på två kvällskurser i veckan, planera och förbereda lektioner, skriva klart min egen diktsamling innan november, planera höstlovsresa till Skåne med äldsta sonen.
Nä, jag behöver vara hemma för att vila så att jag kan komma ikapp med allt jag ligger efter med.
Klart ensamma mamman blir stressad! Men så slår det mig, att sjukdom kan vara den perfekta tidpunkten för inre transformation, det som jag alltid längta och sträva efter. Det är nu det ska ske, utvecklingen. När en ligger i sängen och bara är sjuk och tänker att så har det alltid varit och kommer alltid varda, jag kommer aldrig orka nåt mer eller få krafter igen, men så får en det och livet återgår till fullt läge igen och allt blir som vanligt!