Jag trotsade november och for till stan på skrivretreat. Det var det bästa jag gjort sen den tidiga höstens svampplock i Dalarna. Jag var tungsint, sorgsen och låg i morse men efter skrivande i två timmar glad som en liten vinterlärka, upplyft och inspirerad. Allt bara vände! Hur är det möjligt?
Så lätt att fastna i sitt spår och tro att en inte orkar göra nytt, men det är tvärtom- gör en nåt lite fint för sig själv den här tiden på året då blir det jättetrevligt.

                                            Jag på Svedmyra station efter Alvas workshop.
Inte gör det nåt alls att jag får fara hem i lysrörsupplysta pendeltåg och störta i säng för att orka upp imorn, jag har bilder av barndomsskogar och frostigt gräs på näthinnan.

Sörja November. Det är inte roligt.
Men idag tittade solen fram under en stund på förmiddagen, en magisk värld visade sig plötsligt!
Jag var på besök på Stensunds fhsk, havet, en havsörn, ett slott med mörkbruna dörrar, människor som jag inte sett förut, vind som tog tag i håret och kappan. Jag blev upprymd och inspirerad!
Sen några timmars jobb, sen mörkt igen. Nej, det är inte roligt. Jag orkar inte, ingen orkar det. 
En gryta med allt i, som inte blev god, toppade kvällen. Och grannens hund skäller oavbrutet.

Bilder som jag stirrat på i flera månader och försöker sammanställa efter den stora branden i våras.
Det tar lång tid att hitta foton som bevisar att vi verkligen hade allt vi hade, i det gammal härbret som brann upp. Som jag har lidit och våndats över förlusten, det är det andra värsta som hänt mig i mitt vuxna liv. Men jag har bearbetat det nu, bilderna gör mig inte bedrövad längre. Jag förstår att det inte går att få tillbaka det förlorade, något nytt ska komma.
Men det var väldigt vackert när det var, och det förstår jag ännu mer sen allt är borta.

Jag skriver hur jag vill! Vilken ändlös befrielse! Till sist har jag förstått att det är jag själv som ska trycka mina ord. Efter flera års försök att bli publicerad på förlag med barnboksmanus och lyrik.
Som om någon annan ska bestämma över mina texters existensberättigande. Nu gör jag det själv! Eller snart, måste bara redigera och skriva om i tusen år och ändra mig igen hundra gånger.
Och skaffa lite pengar så att jag har råd med tryckningen och låta några utvalda läsa genom först, tänk om de somnar mitt i läsandet och tycker det är trist men inte vägar säga nåt... Äsch jag trycker ändå!
Tänk om de tycker det är banalt och patetiskt. Så bra! Då tycker de nåt! 
Och sen delar jag ut den faktiska boken till alla som jag tror kommer förmå sig till att öppna bladen och ögna igenom raderna, kanske stanna upp och få en bild eller en sång i huvudet. Jag vill det.

Den är så trolsk och vacker den här, hör!

https://www.youtube.com/watch?v=CgtcG_8E7Zg

Boken Folkhögskolans praktiker i förändring, visade sig vara innehållsrik och matnyttig bok med mycket diskussionsunderlag. Jag är manglad efter två dagar på Fhsk-programmet i Linköping ihop med 30 andra vuxna studenter. I morse när jag vakande i min egen säng och hjärnan gick loss på alla intryck så är det just de andra klasskamraterna jag tänker på, individerna, deras olika energi. Att människan intresserar mig så mycket.
Jag tänker också på att nu finns chansen att träna på ickestress i och med allt jag ska tränga in i huvudet, läsa, förbereda. Andas, spring i skogen, god sömn, god kost, inte för mycket sociala medier, inte deppa över att det är så mycket att göra. Bara GÖÖÖÖR.
Goddag, god lördag, solen, barnen, träden, frukost.

Vissa dagar är så bra! Allt känns roligt, lätt, inspirerande. Idag är en sån dag! Jag måste bara akta mig för att inte åka upp i spiralen av uppsluppenhet som ofta slutar i stress för att jag vill göra allt.
Idag ska jag läsa den torra men nödvändiga boken "Folkhögskolans praktiker i förändring".
Det var utlånad på alla bibliotek. Så den fick fjärrlånas från Uppsala för att nå mina händer. Här ligger den nu, så akademisk och oinbjudande, men jag ska ändå djupdyka in! För jag har bestämt mig, jag ska bli folkhögskolelärare. Är det kanske för att få en titel till slut att identifiera sig med? Eller är det för att jag är 45 och livet behöver ta den här riktningen? Vem vet, inte jag. Hur som helst, det blir säkert bra och jag ska berätta sen om boken var så torr som jag fruktade, eller om den överraskade mig och tog mig med in i själens kärna!
fridens!