Hösttermin, sensommar, syrsor om kvällen, sista badet, blomsterbuketter, sorgmood, gladmood,
pennfodral, tänka på vintern, känna sig instängd i lägenheten men snart acceptera och foga sig.
Arbete, förbereda arbete, tänka på arbete, vara på arbete. Tänka på allt en kan göra, gå på kurser, spahelg, gå på workshop, gå på insmörjning, gå och simma, gå och basta, gå på poesiläsning, gå på konsert. Och i morgon fyller jag 45 år och det är inte lika magiskt som 44, mer moget som ett svartvinbär i slutet på augusti.

Att kastas mellan världarna, fast det är samma land.
Från min tysta skog och timmerhus till lägenhet och motorvägsbrus.
Utan barn i flera veckor, nu är de plötsligt här igen och fyller ut varenda centimeter
med sitt varande. Kanske i förrgår förstod jag det är sommarlov, jag har varit ledig men stressad i över en månad. Nu ska jag väl kunna ha det lite skönt äntligen. Kanske, om det går?
Vad är det ideala sommarlovet ändå? Inre frid. En frid som sprider sig genom kroppen upp i huvudet och domnar av en, med en mild ton av sötma.
 Men jag räknar även sommarlovet i prestation, hur mycket arbete har jag lyckats utföra på sommarstället? Kom jag iväg till de platser jag tänkte besöka? Svar nej. Inget blev gjort och ingenstans åkte jag. Hade tänkt mig en stor Skåneturné, Österlen, Malmö och sen till pappa på Bjäre. Också en tur till Värmland genom Västerdalarna för att se Västanå teater. Nada de nada.
Skyll på bilen, skyll på barnen, skyll på tiden. Men vet att jag egentligen inte orkade planera och genomföra. Jag har visserligen målat en gammal utemöbel knallrosa och av misstag lyckats odla en fantastisk vallmobädd. Himmel, se min prestation och förlåt att jag inte kunde bättre!

Dassbygge

Jag bygge och tänker och klurar för första gången i mitt liv inför  något som bara jag gör, själv.
Har faktisk aldrig byggt nåt tidigare. För jag kan inte, har jag tänkt. Men jag kan ju visst! Värsta ingenjör-hjärnan. Tänker ut olika hål och slangar och mått och bara göra. Åker till min kompis och lånar sticksåg, åker till brädgården och köper små bräder, känner mig så stolt och vill bara sitta på dasset med en liten lampa hela natten. Så här.

Men under dagen har jag jobbat så här.

Det är något gott som branden medfört, att jag måste göra om allting själv. 

Med stor vördnad ser jag trädgården återhämta sig, tom. träden som blivit brännskadade kommer tillbaka med ny kraft, nya blad som spricker ut i de svarta stammarna. Den här sommaren hade inte varit den samma utan elden, tror att jag kan glädjas mer på många sätt för allt jag har kvar. Så märkligt är livet va, att  förödelse kan få oss att uppskatta det vi ändå har. Vad det låter klyschigt, men nu förstår jag att klyschan är sann.

Idag har mina barn åkt till Spanien. Tomhet. Ensamhet. Sommarlediga dagar utan fyllnad. Nu ska jag djupdyka in i ensamheten och det läskiga med att vara där. Jag ska rensa och göra nytt.
Mitt hår har jag klippt av, som varit långt de sista 20 åren. Min dator måste jag tömma på allt och starta om för den är så full av virus att den inte går att använda längre. Mitt överfulla  källarförråd, elden vid mitt sommarhus som brände upp allt jag samlat under många år. Är det en sån tid nu? Att göra upp, rensa ut och ge plats för det nya? I så fall måste jag välkomna det, hur gör en det?
Stå med öppna armar mot skogen och solnedgångarna, mot himlen och havet, kanske faller det ner över mig, kanske sveper det in över mig. Var öppen och låt ske.

PMS

Jag skulle kunna slå ihjäl någon, reta mig inte för då smäller det jäklar anamma.
Vilken tur att jag är helt ensam i hela världen och ingen finns i närheten, det är faktiskt helt totalt tomt i alla riktningar. Jag har åkt till brandhärjat område, här har gräset vuxit över askan och kolen, bara de döda träden vittnar om eldtraumat, och det hugger i mitt hjärta när jag tänker på små detaljer, som trappräcket upp i härbret- helt slitet av händers grepp  genom århundraden. Aldrig mer ska det finnas till eller kännas mjukt  i någons hand.
Det är för sorgligt, nästan jag inte orkar tänka på det, men det MÅSTES tänkas på.
Jag är här för att traumaheala mig själv, det görs bäst ensam och i total avskildhet. Det är så lätt att  sätta sig i bilen och fräsa iväg när det blir för jobbigt, men nej det ska icke hända denna gång.
Istället ska jag göra fint här, jättefint, bara jag får igång röjsågen som jag köpt. Har redan tillbringat flera timmar med manualen och inte lyckats pilla igång den. Det känns inte bra, usch.
Men inlägget började handla om PMS och den har ju liksom övertaget och färgar hela tillvaron, den är rådande tills den är över. Hur använder en den bäst? Det har jag alltid undrat. Ingen verkar veta, det finns inte nedtecknat så att jag kan läsa det. Vi måste utforska själva, var och en. I boken "Det röda tältet" går kvinnorna in i när de menstruerar, men det är en HELT annan sak. För när mensen väl kommer är det slut på mordiska tankar för min del, då blir jag mjuk och soft. PMSen har en kraft större än annat, att användas till skapande och skrivande. Sätt igång bitch klockan är bara halv två på natten och hundarna ylar i granngården.

Det är slut, det är över! Hela mitt år som klasslärare för nian på Solvikskolan.
Jag har väl aldrig skrivit så lite på ett helt år, jag har väl aldrig lärt mig så mycket på bara ett år!
Om mig själv, i ett klassrum där det ska levereras till kritiska 15-åringar, som tror mest på sig själva.
Igår var sista dagen, och jag fick så mycket fina ord om året som gått, trodde inte att de tyckte om mig såå mycket som de ändå verkade göra, jag hade behövt förstå det för länge sen. MEN så är ju tonåringar, de går inte runt och säger att de tycker man är helt okej. Det är JAG som borde ha sett igenom... NU förstår jag mycket mer! Hittade ett litet anteckningsblock jag hade förra sommaren och skrev ner saker i som jag tyckte skulle vara med under året. Så naiv jag var! Så lite jag förstod! Nu förstår jag allt, men jag är helt sluuuut! Vill ligga i hängmattan jag fick i tackpresent, under mitt vackra gullregn, men trädet finns inte längre så det är sorgligt. Får hitta ett annat ställe att hänga den på....och bara skjunka in i mig själv och förstå, det är slut-det är över. Hejdå mina kära barn!

Brand

Varje dag försöker jag skriva ett A4 med text, men det blir liksom inte så matnyttigt eller sammanhängande dessa dagar. Jag har erfarat en brand vid mitt sommarhus. Själva boningshuset klarade sig men i allt annat har det brunnit, träd, marken, härbre, dass. Det har tagit över mitt varande, tänker på det hela tiden, jag är skakad och skadad och känner mig maktlös och liten. Jag känner också skuld, går tillbaka till dagen det hände och tänker, om jag bara gjort annorlunda. Men det har ju alltid gått bra förut, det har ju aldrig börjar brinna förut. Jag hade eldat en hög pinnar och löv på kvällen och nästa dag rykte det inte mer. Jag åkte bort ett tag och då måste det ha tagit eld igen och dansat iväg.  Det är materiellt och samtidigt en händelse med stor andemening. Allt som brunnit upp var mitt X och min stora samling av byggmaterial och verktyg, trädgårdsgrejer. Nu har jag inte ens en trädgårdsstol att sitta på eller en hammare att spika in en lös spik med.

Så snart saneringsbolaget varit i trädgården och städat bort all kol och alla skrotrester kommer det säkert kännas lättare, att gå runt den stora högen av förkolnad skrot är så djupt deprimerande även om ett utomstående öga säkert skulle kunna se skönhet i metallskeletten.

                              Cresent damcykel modell äldre, grön kronan flickcykel från 50 talet.

Rädslan som en stor brand utlöser, är så existentiellt. Tänk om boningshuset också brunnit, eller jag själv, eller barnen!
Maktlösheten gör en liten människa rädd, vad har vi att sätta emot i ett eldhav som kommer med all kraft genom det årstorra gräset? Dock, en stor livserfarenhet, kanske går den att använda till nåt konstruktivt framöver...