PMS

Jag skulle kunna slå ihjäl någon, reta mig inte för då smäller det jäklar anamma.
Vilken tur att jag är helt ensam i hela världen och ingen finns i närheten, det är faktiskt helt totalt tomt i alla riktningar. Jag har åkt till brandhärjat område, här har gräset vuxit över askan och kolen, bara de döda träden vittnar om eldtraumat, och det hugger i mitt hjärta när jag tänker på små detaljer, som trappräcket upp i härbret- helt slitet av händers grepp  genom århundraden. Aldrig mer ska det finnas till eller kännas mjukt  i någons hand.
Det är för sorgligt, nästan jag inte orkar tänka på det, men det MÅSTES tänkas på.
Jag är här för att traumaheala mig själv, det görs bäst ensam och i total avskildhet. Det är så lätt att  sätta sig i bilen och fräsa iväg när det blir för jobbigt, men nej det ska icke hända denna gång.
Istället ska jag göra fint här, jättefint, bara jag får igång röjsågen som jag köpt. Har redan tillbringat flera timmar med manualen och inte lyckats pilla igång den. Det känns inte bra, usch.
Men inlägget började handla om PMS och den har ju liksom övertaget och färgar hela tillvaron, den är rådande tills den är över. Hur använder en den bäst? Det har jag alltid undrat. Ingen verkar veta, det finns inte nedtecknat så att jag kan läsa det. Vi måste utforska själva, var och en. I boken "Det röda tältet" går kvinnorna in i när de menstruerar, men det är en HELT annan sak. För när mensen väl kommer är det slut på mordiska tankar för min del, då blir jag mjuk och soft. PMSen har en kraft större än annat, att användas till skapande och skrivande. Sätt igång bitch klockan är bara halv två på natten och hundarna ylar i granngården.

Det är slut, det är över! Hela mitt år som klasslärare för nian på Solvikskolan.
Jag har väl aldrig skrivit så lite på ett helt år, jag har väl aldrig lärt mig så mycket på bara ett år!
Om mig själv, i ett klassrum där det ska levereras till kritiska 15-åringar, som tror mest på sig själva.
Igår var sista dagen, och jag fick så mycket fina ord om året som gått, trodde inte att de tyckte om mig såå mycket som de ändå verkade göra, jag hade behövt förstå det för länge sen. MEN så är ju tonåringar, de går inte runt och säger att de tycker man är helt okej. Det är JAG som borde ha sett igenom... NU förstår jag mycket mer! Hittade ett litet anteckningsblock jag hade förra sommaren och skrev ner saker i som jag tyckte skulle vara med under året. Så naiv jag var! Så lite jag förstod! Nu förstår jag allt, men jag är helt sluuuut! Vill ligga i hängmattan jag fick i tackpresent, under mitt vackra gullregn, men trädet finns inte längre så det är sorgligt. Får hitta ett annat ställe att hänga den på....och bara skjunka in i mig själv och förstå, det är slut-det är över. Hejdå mina kära barn!

Brand

Varje dag försöker jag skriva ett A4 med text, men det blir liksom inte så matnyttigt eller sammanhängande dessa dagar. Jag har erfarat en brand vid mitt sommarhus. Själva boningshuset klarade sig men i allt annat har det brunnit, träd, marken, härbre, dass. Det har tagit över mitt varande, tänker på det hela tiden, jag är skakad och skadad och känner mig maktlös och liten. Jag känner också skuld, går tillbaka till dagen det hände och tänker, om jag bara gjort annorlunda. Men det har ju alltid gått bra förut, det har ju aldrig börjar brinna förut. Jag hade eldat en hög pinnar och löv på kvällen och nästa dag rykte det inte mer. Jag åkte bort ett tag och då måste det ha tagit eld igen och dansat iväg.  Det är materiellt och samtidigt en händelse med stor andemening. Allt som brunnit upp var mitt X och min stora samling av byggmaterial och verktyg, trädgårdsgrejer. Nu har jag inte ens en trädgårdsstol att sitta på eller en hammare att spika in en lös spik med.

Så snart saneringsbolaget varit i trädgården och städat bort all kol och alla skrotrester kommer det säkert kännas lättare, att gå runt den stora högen av förkolnad skrot är så djupt deprimerande även om ett utomstående öga säkert skulle kunna se skönhet i metallskeletten.

                              Cresent damcykel modell äldre, grön kronan flickcykel från 50 talet.

Rädslan som en stor brand utlöser, är så existentiellt. Tänk om boningshuset också brunnit, eller jag själv, eller barnen!
Maktlösheten gör en liten människa rädd, vad har vi att sätta emot i ett eldhav som kommer med all kraft genom det årstorra gräset? Dock, en stor livserfarenhet, kanske går den att använda till nåt konstruktivt framöver...

Min nya kärlek

Moa Martinsson!
Jag har försökt läsa "Mor gifter sig" förut, men tyckte språket var svårt, rörigt, kom aldrig in i det.
Som barn på 80-talet såg jag dramatiseringen på TV och fascinerades, ville leka Mor gifter sig
och vara en fattig flicka. Jag satte på mig gammaldagsa kläder och strumpbyxor på huvudet som två långa flätor och gick med tunga steg längst grusvägen där jag bodde. Jag var fattig och hungrig och det var hårda tider. Jag lekte det här hela min barndom, präglad av Raskens, Mor gifter sig, Träpatronerna, tittade i böcker om statare som vi hade hemma. Men först nu läser jag Moa Martinssons böcker, och ser filmen från 1986 med Gunilla Nyros i rollen som Moa och blir helt kär!
Hon är så bra och jag vill vara henne, hennes kraft och tåga. Jag läser "Rågvakt", sträckläser den på några timmar, kan inte sluta. Är helt tagen av den lilla pojken, oxfösaren som är bokens huvudperson. Sen börjar jag på "Kvinnor och äppelträd", Martinssons debut. Den sugs jag in i på samma sätt, vill inte lägga från mig. SÅ har jag inte haft det med någon bok på väldigt länge.
Tror det är mitt uppdämda behov av livets mening. Som barn var det glasklart att mitt liv hade livets mening, nu är det inte lika glasklart. Jag upplever ofta att jag vill vara på en annan plats, att jag egentligen är lantis i hjärtat och bor i lägenhet i nån slags förort för att livet bara blev så. Kanske läser jag in det liv jag önskade mig i Moa Martinssons böcker, även om det var skithårt och jävligt. Men det var sant på ett annat sätt, och det fanns mening där i.

Mitt enda sanna intresse

Idag ska jag på akupunktur hos dr Wang, i helgen var jag på Rosenterapibehandling i stan, jag går regelbundet på ACA-möte och är med i en familjegrupp som jobbar med de 12 stegen från ACA.
Jag går också en personlig utvecklingskurs som heter KSK, kommunikation som konst, några helger om året. Det är ingen hejd på hur mycket jag tar hand om mig själv! Jag har gjort andningsterapi, kogntiv terapi, familjeterapi, reikihealing, cranial sacral theraphy, parsamtal, kvinnokurser, familjekonstellation.
Herre gud! Jag har levt i tron om att det någon gång måste räcka, någon gång blir man FRISK, LÄKT ingen ska hålla på med allt detta i hela sitt liv! Det kan inte vara bra.
Men varför ska det finnas ett stopp. Om vi vill fortsätta utvecklas, varför ska vi inte gå kurser och göra terapi? Vem avgör om det ger mig något eller inte, det måste ju vara jag själv.
En sjuk människa, en beroende människa måste antagligen gå på AA(anonyma alkoholister) eller NA (anonyma narkomaner)  större delen av sitt liv för att inte trilla tillbaka in i missbruk igen. Samma sak med en medberoende, dysfunktionell person. I tolvstegsprogrammet, steg två står att läsa "Vi började tro att en kraft starkare än vår egen kunde göra oss till hela människor igen."
Det finns hopp om att bli hel, men jag är själv en bra bit därifrån, och jag vill hålla på, jag vill utvecklas och lära om mig själv.
Hemlis- Det är det enda jag är riktigt intresserad av i det här livet.

Lev och låt leva vår!

Måndag den 11 feb. Vår i luften. Fåglar och smältvatten. Det finns hopp! Det finns ljus till oss som bor närmast Nordpolen. Jag hade glömt bort det, vågade inte hoppas. Det levande i oss börjar leva.
Var vi avslagna, på pausläge? Hur stod vi ut? Jag känner att jag klarar av mitt jobb som lärare idag, att det inte gör nåt att pengarna för den här månaden är slut redan. Lev och låt leva vår.

 Jag går en rask promenad runt en liten sjö i skogen efter jobbet, tänker klara tankar. Tänker på att som barn var jag i skogen varje dag och fantiserade om djur och träd, det har jag inte tid med nu, det har jag inte plats för. Kommer jag göra det igen när jag är gammal? Åren som medelålders, mitt i livet, de mest hektiska, de fulladdade åren, barnen, arbetet, tempot är högt. Jag har inte tid att titta på rotvältor och fantisera om att de ser ut som troll. Jag har inte tid att sitta vid stenar och gömma mig för vilda djur. Men minnena lever i mig och gör mig smalt lycklig över att jag var sån en gång.

FOMO

Sjuk, trots doktor Wangs diet. Sjuk och tror att det alltid varit så och alltid kommer förbli, att sjuktillstånd är det ända rådande. Men längst in i hjärnan vet jag ju att det inte stämmer, det är bara så rysligt svårt att förstå. Missar allt det roliga, som den varannan-vecka-mamma jag är. Open mic, brudöl, flytthjälp till kompis, möte i stan, pedagogiska samtal i skolan, film på filmklubben osv. osv.  Ligger i sängen hela dagarna och orkar inte mer. Läser lite boken, gör teer, letar efter en värdig film att kolla på. Suck stön, kommer jag någonsin
orka
plantera
ett
litet
frö?