Det här är förpubertal;
Inte titta på mig, inte svara på tilltal när vi kommer hem efter skol och arbetsdag. Går in på toaletten, kommer ut från toaletten och utbrister "Mamma du är så underbar och vacker!" Vad göra av denna plötsliga kärlek? Vacker? Jag har inte upplevt detta förut, att slängas mellan ytterligheter som en annan person i min närmaste krets bestämmer. Älska det och omfamna det verkar rätt. Jag är blott en bricka i detta livsspel. Två av hans kompisar ska sova över, jag säger hela tiden "shyyyy, ni måste vara tystare" för lillebrorsan sover och ska upp tidigt imorgon på fotbollsskola, "tysta är ni snälla!" De har massor av energi, hetsflossar i hallen. "Spring ett varv runt huset! säger jag" De kollar på varann, "ska vi?" Sen springer de ut, som små kalvar, som små vita lamm i natten, lydigt runt huset med sina kritvita t-shirts som lyser i mörkret. Vilka fina teens! i love em!

Nu far jag vägarna fram genom landskapet i min barndomsby och  markerna kring den. Det är samma årstid och samma majvärme som här.
Jag stiger upp ovanför jorden, genar och tar fågelvägen vart som helst.
Över vattnet och skogarna som ännu står kvar.
Det finns inga människor, bara blomster och fåglar, dofter av jord, grönska och blommande
växter. Det finns ingenting som jag måste, bara evig tid som inte tar slut för att jag blir vuxen och sen gammal. I det kan jag dö, bli ett poetiskt avtryck som suddas ut med skymningen. Jag vill upplösas till slut i detta landskap.

Jag har skrivit det förut, men ändå....

En sådan morgon, det går inte att förneka skönheten i den. Det liksom sprängfyllda ljuset som ändå är milt, värmen som slår emot direkt utanför ytterdörren. Tusen fåglars sång, duvor, göken, trastar, domherren, tranorna skriar långt borta. Annars tystnad, två bilar körde förbi igår eftermiddag, annars stilla. Som jag längtat! En längtan som är oresonlig och oförklarlig. Det finns bara jag som vill hit, år efter år, det är känslan av att tillhöra ett landskap. En ton som klingar genom allt, jag känner den inne i cellerna. Den slår ann när bergen tornar upp sig framför mig på vägen, jag kommer körande söderifrån, suger tag i mellangärdet och sjunger mig närmare och närmare. Jag är rädd när jag kör genom min barndomsby, här är alla kvar och de SER mig, jag vill inte bli sedd av människor jag vill till granarna och de vilda djuren. Det har regnat, kanske igår, gräset är ännu fuktigt runt huset när jag kommer fram. Nästan allt jag planterat skjuter självklart upp ur marken, tulpanerna har blivit uppätna av rådjuren, men annars står krolliljor, riddarsporre, löjtnantshjärta, gulltörel, såpnejlikan, rosor, klematisar i full kraft redo att explodera i blom och färg. Så många nyanser av grönt skimmer i trädens kronor, gullregnet dröjer, majestätiskt och visst.

Jag ska sova ensam här i natt, det skrämmer mig, inne i huset blir mörkret utanför hotfullt, jag känner mig som ett fångat djur i den upplysta lådan. Hoppas alla seriemördare tittar på serier, hoppas alla psykopater är för trötta i kväll. Det osannolika i att just i natt skulle de komma hit, långt ute i ödemarken, men chansen finns…

Kvinnlig nedärvd rädsla, den ska bekämpas och övervinnas.

TuridTuridTuridTuridTurid

Jag älskar Turid!

https://open.spotify.com/track/6jZcwLGlPWe8XEuIXbVqD1?si=gXuiy6csSLaZ_SFkzLKKsw
 Om natten när alla sover, men inte jag för jag är nattuggla fast jag gick upp klockan 7 i morse.
Den rebelliska handlingen i att stanna vaken fast alla andra sover och lyssna på Turid.
Istället för att kasta mig ut i den fuktiga natten som är så underbart pulserande, levande så stannar jag i min säng och skriver lite och lyssnar mer...

1 maj

Jag är inte i stan och går i tåget idag, känner mig ledsen för det. Men om jag tänker på det hela dagen istället är jag ju där ändå. Jag sitter hemma vid datorn och försöker plugga, skriva respons och lyssna på föredrag.

Detta vårljus! Så obarmhärtigt avslöjar det varenda smutsfläck.
Det finns ingenstans att gömma sig, det enda som fungerar någorlunda är att stanna inne.
Jag gör det, kan bara ta in ljuset i små doser. Jag som längtat så, nu är jag överrumplad.
Vad gör denna enorma kontrast med oss nordbor? Från att leva ingrottad i totalt mörker ett halvår,
till att plötsligt bländas av ett påträngande ljus som avslöjar allt. Kanske får vi starkare psyke,
eller blir vi mindre rädda för att synas som vi är? Finns det någon statistik på detta?
Det är i allafall påskafton imorgon, bladen i mitt spretiga påskris på bordet håller på att spricka ut.
Gården är full av lekande barn, alla snö har smält, en hel veckas ledighet för oss som jobbar i skola.
Denna lagoma högtid är så underbar. Död och uppståndelse, känslosvall, små grässtrån.
Det är fint alltihop, nu kommer jag ihåg att våren är underbar!

Vad hände?
Jag höll en skrivworkshop som jag sett fram emot mycket.
En skara förväntansfulla, öppna, vackra människor kom i solskenet och tog plats
vid bänkarna i det varma rum vi ställt i ordning med levande ljus och eld i kaminen.
Jag var inte nervös längre, från att ha grubblat på det ultimata upplägget, skrivit ordningen om och om igen kände jag mig plötsligt stabil och närvarande.
Kanske för att jag fått nån slags uppenbarelse om vad jag vill vara, ett par dagar tidigare.
Att bli större, en vuxen som håller. Den mamma som jag själv längtar efter. Den förälder
som nästan alla jag känner längtar efter. Alltså, det är symboliska i att vara en en sån slags vuxen skulle jag vilja bli om jag kan.
Med detta blev skrivworkshopen väldigt kär och nära, det är lätt att var närvarande när man vill vara
där man är. Deltagarna delade med sig av sina texter och det var så darrande fint.
MEN sen efteråt när jag satt i bilen på väg hem och kände efter inuti, var jag så otroligt sorgsen.
Men jag kunde inte alls förstå varför. Det var slut, jag var trött, men det var helt lyckat och bra och jag hade gjort mitt bästa. Ändå denna sorg som bara välde upp och ville gråta. Väl hemma kolla kalendern.
P M S
Det slår aldrig fel.