Barnen är vana vid att äta lunch på la Palomeras. I somras var de här varje dag med farfar. De kryssar självsäkert in mellan borden och tar platserna i hörnet där man ser ut över lokalen men ändå har tv:n i ögonvrån. Det är bara jag som är överväldigad, tycker allt är så festligt och osvenskt. Ett stort sällskap på ungefär tjugo personer sitter vid ett dukat långbord, hojtar och lever om. När en ny kvinna med ett barn anländer till sällskapet, jublar alla och klappar i händerna en lång stund. Halva bordet är barnbord, männen sitter för sig själva längst bort från barnen och kvinnorna emellan.

Antonio, servitören i 60 års åldern lågmält belevad och inte lika entusiastisk som förr, med översta knapparna uppknäppta i den vita skjortan. Jag anar hans håriga bröst där under och en doft av eau de Cologne som sveper över bordet när han böjer sig över mig och lägger ut besticken på pappersduken. Han är ganska oimponerad av sina lunchgäster, men på ett sympatiskt sätt.

Det sitter ett par under fönstret, kvinnan är så vacker, jag kan inte sluta titta på henne.

Hon ser ut som något uppstigen ur havet, mer havslik än människolik. Hennes kropp är enorm, men som en barbaform eller en gigantisk kägla, helt klädd i rött. Hennes ögon sitter brett isär i det äppelformade ansiktet och hennes mun är som en röd, glansig puss.

Hennes lilla man är väldigt liten och ganska intetsägande bredvid henne, de pratar inte med varandra utan sitter och iakttar alla medan de drar brödbitar i såsresterna på tallriken. Det är så okej att inte ha något att säga varandra på en spansk lunchrestaurang.

Det finns en annan man som jag känner igen, han sitter ensam vid ett litet bord, ser han inte lite ledsen ut? Han är finklädd i vit skjorta och kavaj, han har en peruk på huvudet, den är rödbrun i färgen och sitter väldigt långt bak. Han ser både komisk och sorglig ut i den där peruken. Som en karaktär från en cirkus på 30-talet.

Nu vet jag, jag har sett honom förut med sin fru, de bor i samma område som farfar. Jag viskar till Andres om han vet var frun är, hon har visst blivit sjuk.

Nu äter han lunch varje dag på La Palomeras precis som farfar. De sitter här måndag till söndag vid varsitt bord och pratar inte speciellt mycket med varann. Farfar är inte så social av sig, men han vill heller inte sitta ensam hemma.

Han spenderar hela dagen här, kommer innan lunch och går hem sent på kvällen. Sitter med ett glas och tittar på tv:n här från hörnet, eller spelar bort lite mynt på någon av spelautomaterna.

Det är på något vis rörande, även om jag inte skulle vilja byta. Men hellre ensam bland levande människor på La Palomeras än ensam i en tyst lägenhet, det skulle nog alla välja.

Jag ska komma ihåg La Palomeras om min ålderdom blir ensam, då kommer jag tillbaka med min lilla pension. Då hyr jag en liten lägenhet och börjar röka cigarr. Varje dag går jag ner till restaurangen och småflirtar med Antonio som har blivit 90… nä det får bli med hans son som är i samma ålder som jag.

Men nu är det dags för första rätten, räkor i urholkad ananas. Verkar helt normalt på La Palomeras en måndag.

Jag sitter ensam på en bar i Spanien

Eftermiddagssolen värmer mitt ansikte.

Jag dricker små öl, canitas och äter några tapas.

Jag har datorn och mitt diktprojekt med mig på bordet.

Mina kalla fingrar rör sig över tangenterna.

Jag känner mig varm inuti.

Jag känner mig långsam, inte rädd för det okända,

Åtminstone inte just nu, åtminstone inte idag.

Familjer strosar långsamt förbi, det är familjedag.

”Har ni lamm?” frågar en kvinna i sin mobil.

Alla har lamm kvar från igår, klockan tre är det lunch.

I natt satt jag i kyrkan med min svägerska, det var så ljust därinne.

Jag hakade upp mig på ljusen.

Släck för sjutton, så det blir lite mysigt här! ville jag ropa.

”Men då snubblar de handikappade”,

sa den vackre Jesus från korset på marmorväggen.

”Då faller de gamla över varandras ben.”

Vi knäböjde vid bänkarna

Jag höll mina händer så hårt knäppta.

Jag bad om befrielse.

Jag bad om ljus i mitt hjärta.

Jag bad om frid i mitt sinne.

Klockan är tre nu, jag ska gå hem till lammet

och lammungarna.

Kära värld!
Jag är deprimerad.
Förutom det längtar jag att dansa.
Orkar inte läsa nyheter längre, det är så deppigt.
Orkar inte fira jul.
Önskar mig ett skutt över havet eller en mjuk sand att falla i.
Att ljuset skulle välla in och överrumpla.
Det bästa jag äger är en bil.
Nu tar jag och hoppar in i den, far till det lilla havet och sätter mig med ryggen mot land.

10-tals Poesifestival

Igår var jag på Poesifestival med ett par vänner och lyssnade på bla Helena Boberg som är en barndomsvän till mig. Hon läste sina dikter tillsammans i en kvartett av poeter från öst, Kroatien och Slovenien.
Ebba Witt Brattström(funkar inte att länka henne) och poeten Aase Berg hade ett spännande samtal om författaren Mare Kandre. Mattias Alkberg och Skator pratade om orden i sångtext. Vi drack cava,  var glada och entusiastiska. En fin inspirerande kväll, kanske tack vare novembermörkret blev den nog extra bra.  Tack mörker! Jag ska icke förtala dig mer.

November fortsätter, nu är det iallafall löning och första advent snart,
men annars är det bra bedrövligt va? Finns det något positivt som händer i världen
så här års? 2015. Skulle vara att fotbollsmatchen ikväll mellan Malmö FF och Paris visas på storbilds-TV på ett torg i Malmö, så att alla som saknar TV kan få sig en glutt.
Vad mer? Att det är poesifestival imorgon i Stockholm och jag ska dit. En favo, Mattias Alkberg ska framträda och jag är nyfiken på Aase Berg som skriver läskig-spännande-superbra poesi som också kommer läsa och jag vill se bästa Helena Boberg som är min kompis och som jag träffade när jag var 6 år i Saxe by, Söderbärke, Dalarna.
Och jag har köpt en bil, min första egna! Allt detta är gott, men allt annat är ont. Alla missunnsamhet, våldet, hur rädda vi är, hur ensamma vi är. Vad ska jag göra? Köra.
Och Lennart Hellsing har dött, han var bäst på att rimma och göra fyndiga vridningar.

November

Vad är det för bra med November?
Jag menar, finns det nåt deppigare?
År efter år måste jag inse att jag bor i ett av världens nordligaste länder.
Där solen går ner efter lunch och mornarna är iskalla och mörka i flera månader i rad.
Det är lätt att tappa hoppet för mig en tisdagsmorgon i november.
Allt som jag tycker är vackert, grönska, ljus, blommor, värme, inget av det existerar nu.
Dessutom är jag lite sjuk och deppig och trött och klagande och frusen.
Gonatt värld
Imorgon är det dags att vakna igen.

Fars dag

Igår var det fars dag. Jag ringde min pappa och sa ungefär "Pappa, hej på fars dag, jag vet att du alltid tyckt att det varit en borgerlig grej som känns fejk, men ändå vill jag säga att jag älskar dig så mycket och tack för att du härom dagen när vi pratade telefon och jag var jätte ledsen, tack för du bara var där och lät mig ha mina känslor utan att bli stressad av dem eller gå igång på dem." Han blev så klart jätteglad, det skulle jag också ha blivit. Även om jag också alltid tyckt att fars dag är en borgerlig grej som inte tillhör mig, för det hade jag ju lärt mig av min pappa.
Hur det uppstod är ändå väldigt fint, läs från Wikipedia.

"Fars dag har sitt ursprung i 1910-talets USA. Initiativtagare var Sonora Smart Dodd i Spokane, staten Washington, som ville hedra sin far William Smart för att denne ensam fostrat henne och hennes fem syskon på sin farm i Washington sedan hans hustru, då hon fött familjens sjätte barn, dött i barnsäng."

Har jag blivit trött och borgerlig? Eller har jag givit upp och blivit småborgelig?