Heron city vid Kungens kurva.
Som en myrstack skapad för oss köptörstiga stackare.
Här kan man köpa sej all möjlig underhållning, utan urskiljning. Jag fantiserar om;
"Skjut ner en fattig!"
"Sportbaren, satsa pengar på småbarnsfight, 5 åringar slåss mot varann, den starkaste vinner!"
"Kasta pil på gamla tanter"
Eller nåt.... Min blick studerar kritiskt, jag gillar inte det här, det är inget naturligt i mitt liv.
Men tänk att mina barn älskar det, det glassiga, plastiga, våning på våning av glas och hissystem, Lekland och blå slashdryck. Jag går runt och tänker att det här är inte jag, men det finns och jag måste acceptera det annars är jag trång.
Men jag längtar till en liten eld i skogen där månen sticker fram bakom talltopparna.

Äta eller ej

Jag har inte ätit mat på fem dagar. Det blev influensa, som blev till inte lust att äta.
Aha tänkte jag i mitt krassa sinne, nu ska jag passa på att gå ner i vikt och bli slank om midjan som en liten vidja. Men det hände precis ingenting. Förutom att jag ändå inte var sugen på mat och all vätska jag drack var smaklös. Då sa min kompis som vet allt om sånt här, att kroppen ställer in sej på svält när man bara slutar äta och då går man inte ner i vikt, inte först iallafall...
Nähe, va snopet. Men jag måste säga att jag tycker bara känslan var värt det, jag känner mej alldeles lätt inombords, liksom utstädad. Och sinnet känns kanske något förvirrat, men lite lättare också.
Jag har ju druckit en massa vätska, och ätit lite buljong med sked, och verkligen rört men minimalt.
Men så ikväll, lördagskväll var vi bjudna på middag hos några kompisar. Jag som redan hade, i mina duktiga tankar, börjat planera att leva rent ett tag framöver nu när jag har lagt grunden.
Men det blev förstås vin och det blev likör och det blev en fet härlig kaka, full av socker och choklad. Så nu sitter jag här hemma och käkar chips, för va fasen, allt är ju redan förstört. På en bråkdel av en sekund när jag inte kunde hålla mej ifrån att stoppa godbitarna i munnen, gick min svältplan i stöpet. Jag har så dålig självdisciplin.

Varför jag inte skriver

O gud o gud!
Vankar som en robot mellan fyra väggar, mellan centrum och dagis, som en levande halvdöd, som en halvdöd men lite levande. Allt som jag gör för de andra. Handlar stora hushållsostar, tänker på hur många timmars sömn jag kommer få, tänker på vilken tid jag kommer bli väckt imorgonbitti.
Ser fram emot att gå på fest, vad det nu är för roligt med det. Titta på de andra, göra några krumsprång, se ut, se ner, se in. Uppleva att hjärnan är urblåst, att det inte spirar inspirerande tentakler ut i universum för att undersöka...
Allt är vinters fel, allt skyller jag på att jag bor vid Nordpolen, nästan vid Nordpolen.
Kanske var det dumt att tro att livet skulle bli roligare än så här, vad jag än företog mej. För jag vet ju att det sitter egentligen innerst inne i mej, det tråkiga, det som inte är pillemariskt, förföriskt, underbart.
 Det som heter, "jag har genomskådat allt och det blir inte roligare än så här"

"Vår generation kommer flippa ur"

Har du läst det här? http://www.aftonbladet.se/kultur/article16131454.ab
Och har du sett det här? Debatt på svt http://www.svtplay.se/video/964958/31-1-22-00/?dela=1

Alla de som sitter där i debattprogrammet och ska företräda de vuxna, polisen, samhället, oj va långt ifrån dom unga de känns. Det talar två olika språk, och de vuxna verkar inte förstå och de verkar inte anstränga sej heller.
Alla måste ju känna sympati för ungdomarna? Vi har ju alla varit där. Jag känner mer igen mej i de unga än i de vuxna, jag är ändå snart 40 och borde väl räknas till de vuxnaste...
Den här krönikan som publicerades på Aftonbladets kultursidor är både poetisk och nyskapande tycker jag, den inspirerar mej att skriva och läsa.

Är det här mitt sanna jag?

Jag samlar på fina prydnasaker. Med mitt samlande som ursäkt, fyller jag ut alla vrår av min familjs trånga bostad.
Idag en ljuvlig spanjorska med kastanjeter, en konstig hund med guldörhängen i sån här blek, liksom blank plast från 60 talet som jag är väldigt svag för. Samt en blå circusvagn med små uppstickande giraffhuvuden.
Sånt gör mej glad och tillfreds en halv dag ungefär.

Gympapass

Nu ska det bli gympa, barnen vill gå på det.
Där är alla andra barn, de som bor i villor och inte går på waldorfskola.
De bor definitivt inte på Norrtuna som vi, och deras föräldrar har aldrig ens tänkt tanken att de skulle börja på Solvik, som mina barn ska. Det är iallfall vad jag tror om dom, helt fördomsfullt när jag sitter i omklädningsrummet och tänker så medans barnen klär på sej sina ballerinskor, adidasbrallor och Starwars t-shirts.
Jag har kört dit med med min 6 åring, han är så socialt begåvad och helt orädd för nya människor.
Han kastar sej direkt in i samtalen och frågar vad barnen heter och hur gamla de är. Han känner sej hemma när allt är nytt och möjligt att upptäcka. Inne i salen sätter jag mej på en sån där smal bänk, de ser likadana ut som för 30 år sen när jag gick på gympalektion i skolan.
När jag ser mej omkring ser jag att allt ser likadant ut som för 30 år sen, bommarna som man hissar ner från taket, madrasserna, ribbstolarna, plintarna. Ingenting har förändrats i gympasalarna från Dalarna och hit.
Så sätter passet igång, idag ska det vara styrkepass. Alla delas upp två och två och får jobba på en station och sen flytta framåt när musiken stoppar.
Och det är ju så gott tänkt, det förstår jag ju, och alla vill så väl, det ser jag ju.
Men jag, inuti mej växer den där känslan av ofrihet sej stark. Den bar jag med mej genom hela min skoltid. Att måsta göra det som dom säger att man ska, att följa strömmen, att stå i ledet.
Att med en rockring rockar man, att med en bom balanserar man. Inget annat, tro inte att det går att göra på ett annat sätt. Jag sprängs av såna här gympasalen, de äter upp mej! Det får mej att känna mej liten och ofri.
Jag faktiskt hatar fritidsaktiviteter, för de gör en ännu mer ofri, passa tider, tro att man har fritid fast det är precis lika tvunget som skolan.
När det enda jag vill är att flyta ut över världen som ett tunt dis och upplösas i en stilla vind.
Vilken tur att jag bara är en betraktare som låter hjärnan älta sina långa haranger, igen och igen.
Och att det är min son som gör gympan och inte jag.