Ingen vet vad Bolibompa är, ingen förstår nåt man säger på svenska.
Kvällarna är fulla av barn som leker i parken, i baren sitter alla far och morföräldrar, mammor och pappor och dricker öl och vin med bubbelvatten, det ska vara så på sommaren. På dagen badar vi i det turkosa poolvattnet, en badvakt från Colombia vaktar alla.
På nåt sätt tror jag det svenska är mallen för hela världen, men det är ju bara för jag är så urbota svensk. Man beter sej inte likadant i Spanien och man kommer aldrig göra.
Jag ser en grupp pensinärer som sitter vid en bar på torget uppfostra ett barn som de inte känner, han har just sparkat en fotboll som hamnat på deras bord.
De tar bollen och gömmer den, när han kommer och vill ha den säger pensionärerna att de ska ringa polisen och att han inte kommer få tillbaka bollen. Pojken gråter nästan, han går och hämtar sin storebror och några kompisar. Gruppen av pensionärer småflinar sins emellan när han går iväg, de har en plan, de vet precis hur man gör.
När gänget med ungar kommer tillbaka med storebrorsan i spetsen får de sej en ordentlig utskällning, det går ju inte att sparka fotboll mot bord där det sitter folk och det finns glas som kan välta och gå sönder och de ska minsann säga "por favor" när de får tillbaka bollen, vilket de självklart kommer få, de ska bara lära sej en läxa först.
Jag häpnar och imponeras, detta skulle aldrig skådas i Sverige. Man skulle bli anmäld för ett liknande uppträdande.
Men det är ju rätt! Och så bra, att andra vuxna än mammma och pappa uppfostrar barnen som finns runt omkring.
Och det bara händer här, folk kör fort i sina bilar, hundarna bajsar på gatan, folk folk folk på natten och på morgonen. Någon som busvisslar, ett gäng med transor, nån som är full.
Livet pulserar i Spanien, livet pågår i.
