Jag har precis suttit och tittat på en dokumentär om Olof Palme på tv. Det är sorgligt att se honom eftersom han inte lever,eftersom han blev mördad av en ännu ofunnen mördare. Han strålar som en upplyst människa från en helt annan tid. Och jag slås av hur vackert han talar, poetiskt, som en skön ström att lyssna till. Han har en utstrålning och ett självklart lugn som jag aldrig ser hos offentliga personer. Han är från ett helt annat Sverige än det vi lever i nu. Som han beter sej finns det ingen politiker som beter sej 2012. Sverige är som USA, vi vill att det ska vara som Amerika här. Fy sjutton för det, fy sjutton för att sälja sin själ till tv-rutan. Och jag vill inte ens se Fredrik Reinfeldt, jag vill inte ens höra honom tala. För ingenting är sant, absolut ingenting.

Två veckor har gått sen jag kom hit till de tunga dalaskogarna för sommarens skull. Mina fötter har ännu inte landat. De vill inte, jag är kvar i en dröm mellan jorden och atmosfären. På morgonen vakar jag ledbruten och outsägligt trött, jag drömmer mer än jag någonsin kan i lägenheten. Jag iakttar mest, det blommande, de hotfulla molnen som drar förbi. Tänker på lodjur, tänker på vägen där det inte kommer några bilar.
Det är något som har hänt inne i en liten spricka i mej, men det går inte att få tag på det, jag vet inte vad det heter.
Men likväl i den rationella verkligenheten har jag;
Grävt upp lupiner vid vägkanten
Klippt i det buskiga äppelträdet utan större förändring
Kört lite jord och kompost till en pumpabädd
Surat vid badet för det var blåst och kallt
Grillat en grill
Sövt barn

Saker som jag gör

Skrapar på en list så den blir shabby shick. Vem bestämmer vad som är vackert?

Sitter och läser en bok på dasset medans barnen bråkar på studsmattan.

Den här plattformen har varit nån slags verkstad vid vårat hus och nu står den bara här rå och ful och man undrar vad ska vi göra med den? Vad ska vi också göra av den gamla husvagnen som syns i bakgrunden plus en massa annat bröte som bara finns här överallt? Först vill man bara köra allt till skroten så att det blir rent, men å andra sidan står det ju redan här och kan användas till nåt kul. Jag försöker tänka bort det duktiga och ordentliga i mej som vill städa upp och göra prydligt. Tänk att det är en ateljé istället, ett fritt rum där vi kan skapa vad som faller oss in. Så den här plattformen kanske kan vara en utkiksplats med sprayade bilder på och husvagnen kan få ett tak med en koja och en rutschkana ner och så kan vi måla den som en liten dalastuga...
om vi vill!

Det har hänt nåt med mej.
Jag vågar inte säga det högt bara skriva det.
Jag har slappnat av, släppt på kontrollen.
Det låter kanske inte mycket för världen men jag tänker hela tiden inne i mitt huvud "men oj va jag är avslappnad nu, just i en sån här situation skulle jag flippat men nu är jag ju lugn".
Kanske är det venuspassagen eller att jag snart fyller 38.
Hur kan man bara förändras helt plötsligt utan tecken?

Lilla harunge

Se vem som kom framför lien när jag gick fram över midsommarblomster och smörblommor. Åh lilla du som är så söt, vi vill alla ta hand om dej, men på internet står att man inte ska det. Lägg tillbaka så kommer mamman till kvällen....

Vem får följa med

Mina vänner som ska stanna kvar i lägenheten när jag flyttar till landet över sommaren. Idag vill jag inte dit, idag orkar jag inte med land, och gräsklippning. Jag vill bara vila på en kluckande brygga och inte bry mej om några barn som trillar i eller någon annan heller för den delen.



Devi ska följa med.



Men gummidockan som ingen älskar, bara jag som känner medlidande för , hon får också stanna hemma.