Jag är i mitt essä mitt i natten, bakandes bullar till min älskade som jag nyss förbannade.
Men så har jag också lärt mej i KBT-terapi att göra TVÄRTom mot vad man tänkt, och då är det bra med ett bullbak istället för ett surfejs.
Det är något triggande med att sätta igång projekt och just när natten börjat.
Dold av mörkret och tystnaden tycks det möjligt att utföra underverk, som vaniljbullar.

Im in my best moment in the middle of the night, baking buns for my beloved who I was just cursing.
But I've learned in CBT-therapy to do the opposite of what one thinks to do, and then it's better with bunbaking than a sourface.
There is something thrilling about starting a the project just when night falls.
Hidden in the dark and silence, it seems possible to perform miracles, such as vanilla buns.

Blod

Det var aldrig någon som pratade mej om mens när jag var ung.
Mer än att man måste ha mensskydd så det inte blöder igenom brallorna.
Och vad skulle de ha sagt? Det finns ingen levande kultur runt menstruationen i Sverige.
Ju äldre jag blir desta mer påverkad blir jag av menscykeln, ungefär fem dagar innan mensen sätter i gång infinner sej en stickande ilska. Och efter ytterligare ett par dagar är känsligheten på topp. Allt går innanför huden och jag känner mej helt avskalad och naken. När väl blodet kommer känns det otroligt befriande.
Är det verkligen att jag blivit äldre som gör att det känns tydligare?
Eller var jag bara inte medveten innan?
Den här boken, Det röda tältet om hur kvinnor i den gamla tiden går in i ett tält i en vecka när det är mensdags, finns att läsa.
Kanske är sinnet skärpt under lingonveckans dagar så att man blir mer klarsynt? Bättre på att lösa problem och se nya möjligheter.
Ett totalt undangömt ämne skulle jag vilja påstå, och varför då? För att folk tycker mensblod är äckligt?
Ett annat lästips Skammens röda blomma av Denise Malmberg

There was never anyone who talked to me about menstruation when I was young.
More than one has to juse tampax, so it does not bleed through your pants.
And what would they have said more? There is no living culture around menstruation in Sweden.
The older I get the more affected i get of the menstrual cycle, about five days before my period sets in motion arises a stinging rage. And after a few days, the sensitivity is on its peak. Everything goes under the skin and I feel completely stripped and naked. Once the blood flows there is a feeling of incredibly liberation.
Is it really that Im getting older that makes me feel it all more clearly?
Or was I just not aware of before?
This book, The red tent about how women in the old days goes into a tent for a week when it's time for their periods.
Perhaps the mind is sharpened during "cranberrieweek" so that you become more perceptive? Better at solving problems and see new possibilities.
A totally dismissed topic I would say, and why? Beacause people think menstrual blood is disgusting?
Another suggested reading "Shame red flower" by Denise Malmberg

Nu skriver jag på kvällarna, och läser det jag skrivit så ögonen blir torra och sura.
Det är en utmaning utan dess like, jag förfasas och älskar det samtidigt.
Jag har längtat hela mitt liv efter att gå in i sagan och orden, nu ska jag fanimej göra det!
Mitt självkritiska jag undrar, varför ska jag göra det här? Och min allsmäktiga modergudinna som skyddar mej från allt ont svarar, för att du kan.

Im writing in the evnings, and read what I wrote as my eyes becomes dry and sour.
It is a challenge as no other, Im horriefied and loving it at the same time.
Iv been longing my whole life to go into the stories and the words, now I will do it no matter what!
My selfcritical me wonders, why should I do this? And my almighty mothergoddess who protects me from all evil answers, because you can.

Vilken fin läsk man köpa nu för tiden! Ekologisk och god och i en så vacker flaska med utsökt ettikett. Mor är glad.

What a lovely soda one can buy these days! Organic and tasty and in such a beautiful bottle with an exquisite label. Mother is happy.

Paul Kuczynski

Skrivaskrivaskriva

Jag har alltid velat skriva! Nu ska jag göra det, verkligen!
Orden ska flöda som små magiska fjärilar ur pennan, på tangentbordet ur min skalle.
Det är bara min egen rädsla som stoppar mej från att blomstra ut i skriveri.

Tigg

Då säger barnet " de som sitter med en sån där mugg, dom har nog jättemycket pengar"
" Nej" säger jag " de har ingenting det är därför de sitter där"
"Men varför ger vi inte pengar då?"
"Jo, men ska vi ge till alla som vill ha?... eller ja, hm.. vill du ge så kan vi göra det..."
Ursäkta, vad är rätt svar här?
Vem är kvinnan som sitter invirad i filtar på Götgatan, med en pappersmugg framför sej och ber om pengar? Varför måste hon sitta där?
Och varför ger jag henne inte 500 spänn?
Jag har ju så jag klarar mej.
Wow, jag skulle aldrig ge 500 spänn, 20 på sin höjd!
Men vad får man för 20 kr i Stockholm denna kväll?
Knappast en returresa till Rumänien, om hon nu kommer därifrån, om det nu är det hon vill ha. Hur mycket kan man få ihop på en dag? Kanske ett par hundra kronor max.
För att sitta i kylan, en lördag i januari och be om pengar måste man ha det ganska jävla fattigt. Är det bara dåligt? Kan det vara bra?
Vad är det egentligen jag ser?

foto: scanpix