Drömmen om värme

Hur vintern släpper greppet och till sist låter snötäcket smälta ner i åkern.
Nu änteligen syns öppen jord!
Jag ser för mitt inre varje droppe som marken suger i sej.
Varför föddes jag i detta gudsförgätna land? Jag kan inte längre identifiera mej med klimatet här som jag gjorde så självklart när jag var barn.
Ändå älskar jag koltrastens sång i skymningen, den ljusa kvällen som lockar, men jag orkar inte frysa och leva i mörker, det kan ju inte vara nyttigt!

Varje dag tänker jag på en trädgård med blommande apelsinträd.
Hur det skulle vara att sköta en trädgård där det växte citrusfrukter? Totalromantiskt inbillar jag mej!
Någon gång ska jag bo och ha en trädgård i Spanien.
Då kommer jag att älska Sverige som en tok!

Vissa saker är meningen att man ska se, det händer mitt framför ögonen på en när man kliver ut ur porten på morgonen, just iscensatt för att beskådas av en själv.
Idag var det jag såg en storväxt tonårskille med blödande underarm som gick längst fönsterraden på nedre botten och smetade sitt blod på rutorna.
Varför måste jag se det? jag vill inte ha sett det.
Vem ska jag ringa till? Ska alla barn som bor här behöva se såna saker?
Polisen säger att det inte är brottsligt när jag ringer dit.
"Vad tänkte du att vi skulle göra?" säger de.
Jag ville mest berätta det för någon.

Gråterskan

Idag har jag varit på Gertruds begravning.
Redan på tåget dit började jag gråta, massa uppdämd gråt som gömt sej inne i vrårna och handlar om mamma, pappa, barnen, min egen död.
Så många vänner har samlats för att ta avsked, det känns som om Gertrud själv svävar som en ängel över oss. Så saknad och älskad, hur ska alla klara sej?
I skymningen när jag åker tillbaka hem uppfylld av all kärlek och välmening och livets förgänglighet passerar tåget Gertruds gård, jag kommer precis ihåg att titta ut genom fönstret för att hinna se gårdsplanen och en liten röd bil som står parkerad under ett tak. Just precis som om ingenting hade hänt, då gråter jag igen.

Närvaro

Idag skulle jag ha åkt på trädgårdsmässan, men ett av barnen blev sjuk och vill inte vara hos den planerade barnvakten. Ska man acceptera det eller bara åka ändå?
Jag är blödig, så jag stannar hemma och blir sur istället.
Sen syns det sjuka barnet inte till iallafall, han är ute och leker så jag skulle i princip kunnat åkt iväg helt lugnt.
Men istället sitter jag alltså och surar!
När jag är inställd på att något roligt ska bli av och så blir det inte, då reagerar jag som ett barn, iallafall inuti, jag låter det kanske inte stråla utåt så mycket men oj va besviken jag blir i hjärtat.
Det är ju så jobbigt att vara så för en själv, besvikelsen gör ont. Istället för att ta varje situation som den är, inte leva den i försskott. Det är det som är närvaro, och som är så svårt att vara i.

vårkänsla

Jag vill dansa för att våren kommer!
Dagarna ger sej själva med det magiska ljus jag känner igen sedan urminnes tid, månen stor som en jättefruktbomb på himlen de sista dagarna. Koltrastarna sjunger den gudomliga sång som får hjärtat att vrida sej av olidlig tacksamhet! Änteligen blir det vår igen här i norr!

Shantel CITIZEN OF PLANET PAPRIKA

Som ett gammalt tuggummi

Stilla timmar.
Varje måndag upprepar sej som en filmsekvens jag sett hundra gånger.
Vi gör samma, vi säger till och med samma och äter samma och
samma gråt och ilska uppstår när vi ska klä på oss för att gå ut.
Det är barnen som satt den här rytmen på varje vardag.
Jag längtar efter äventyr, men det är lite lönlöst.