Gråterskan

Idag har jag varit på Gertruds begravning.
Redan på tåget dit började jag gråta, massa uppdämd gråt som gömt sej inne i vrårna och handlar om mamma, pappa, barnen, min egen död.
Så många vänner har samlats för att ta avsked, det känns som om Gertrud själv svävar som en ängel över oss. Så saknad och älskad, hur ska alla klara sej?
I skymningen när jag åker tillbaka hem uppfylld av all kärlek och välmening och livets förgänglighet passerar tåget Gertruds gård, jag kommer precis ihåg att titta ut genom fönstret för att hinna se gårdsplanen och en liten röd bil som står parkerad under ett tak. Just precis som om ingenting hade hänt, då gråter jag igen.