I flera dagar har jag tyckt att det finns ingenting som är värt att säga.
Men idag finns det nåt.
Jag är i stora staden och ser människor, hur alla spelar sin roll. Hur jag själv spelar Klara.
En figur som jag har bestämt ska vara si och prata så och tycka det är viktigt med ekologisk mjölk.... Vad det nu är?
Jag vill bryta allt det.
Jag vill tvätta mej från allt jag blivit.
Det finns inget eftersträvansvärt i att vara på ett visst sätt, det känns bara begränsande.
Plötsligt ser jag allt genom detta filter, hur konstruerade vi är, hur vi skapat oss själva, våra personligheter.

Tomaten i tomaten

Det här var så himla fint! Jag har aldrig sett något liknande! Inuti tomaten har fröna börjat gro, man ser tom. det första gröna hjärtbladet!
Jag har inget val, jag måste plantera dom när de nu visat sån livskraft.
Även om tomatplantor i min vård tenderar att bli väldigt rangliga och klena

Jag sitter och pillar med ett tittskåp på min ateljeplats. Jag delar den med fem andra kvinns och det bästa är när vi är där tillsammans. Men dagar som denna när jag är där själv en stund medans mörkret faller är också kärt. Det tar lång tid med det här tittskåpet, jag letar bilder, möblerar om, tänker på vad som är fint. Jag älskar små saker i miniatyr, jag älskar små koppar till dockorna, men mest tycker jag om Pippi ser sej i spegeln.

Så vackert är mörkret.

How beautiful is the darkness.

2013

På tolvslaget satt jag i en taxi på väg mot en stor fest ute i skogen.
Vi såg raketerna fara upp över horisonten och min kompis Yess som satt i framsätet och var artig
mot taxichauffören, sa "när man kommer över 35 bryr man sej inte om tolvslaget längre."
Jaha, är det verkligen så.... undrade jag i min halvfulla skalle.
Tanken på att alla miljoner människor som medvetet väntar på när den sista minuten går över i ett nytt år, är ändå ganska storslagen!
Som barn tyckte jag iallfall det var hisnande...
Och när jag la mej för att sova några timmar senare den här nyårsnatten 2013, mör i hullet av all dans, tänkte jag på att införa något nytt i mitt jämnlunkande liv, som en förändring, som en nystart 2013.
Jag skulle vilja;
Tagga ner
Inte vara sur
inte vara arg
Inte prata skit
inte skvallra
Vara mer i skogen
Sjunga
Göra mera moves, låta kroppen jobba.

Vi får se vad det blir i verkligheten.

Den fascistiska mamman friterar doughnuts i natten med sin son.
Han verkar inte lida så mycket, han trycker och doppar i glasyr och lägger på tork med ett leende på läpparna.
Mamman, jag själv är jagad och stressad och irriterad. Likt förbannat sätter jag igång detta doughnuts projekt kl 23.30 för att göra sonen glad.
Hej! Ingen blir glad av surmorsor.

Jag går hem i natten.
Det är inte långt mellan husen.
Där i värmen har jag varit del av vännernas gemenskap.
Jag vill tacka någon för det, för att det är så fint att jag får vara med.
Även om jag vet att jag i slutändan är ensam, att vi alla är det.
Att det krävs kompromiss för att bli älskad, att det krävs diplomasi för att få vara med.
Att jag kan inte älska en vän som sviker mej, jag kanske kan förlåta, men det blir aldrig samma sak.
Iallafall är jag tacksam över att jag får skratta hjärtligt, över att jag får höra hemligheter och bli lite småfull tillsammans.
Är det inte det som man minns sen?