I flera dagar har jag tyckt att det finns ingenting som är värt att säga.
Men idag finns det nåt.
Jag är i stora staden och ser människor, hur alla spelar sin roll. Hur jag själv spelar Klara.
En figur som jag har bestämt ska vara si och prata så och tycka det är viktigt med ekologisk mjölk.... Vad det nu är?
Jag vill bryta allt det.
Jag vill tvätta mej från allt jag blivit.
Det finns inget eftersträvansvärt i att vara på ett visst sätt, det känns bara begränsande.
Plötsligt ser jag allt genom detta filter, hur konstruerade vi är, hur vi skapat oss själva, våra personligheter.