Det finns hopp!
lördag 22 december 2012
tisdag 18 december 2012
Inte stressa
Nu börjar julstressen flåsa mej i nacken.
Jag ska INTE stressa upp mej, hålla mej lugn som en gammal kossa.
Mina släktingars lycka hänger inte på om jag skickar ett julkort eller ej, det är väldigt ego att tro det, men det kan kännas så ibland. Jag måste skriva julkort! Och jag måste ha minst två presenter till alla som ska vara här och fira jul, hur kommer det kännas annars för dom stackarna!
Jaja, coola ner sej, tare lugnt, varva ner, kanske börja dagen med ett glas sprit.
Jag ska INTE stressa upp mej, hålla mej lugn som en gammal kossa.
Mina släktingars lycka hänger inte på om jag skickar ett julkort eller ej, det är väldigt ego att tro det, men det kan kännas så ibland. Jag måste skriva julkort! Och jag måste ha minst två presenter till alla som ska vara här och fira jul, hur kommer det kännas annars för dom stackarna!
Jaja, coola ner sej, tare lugnt, varva ner, kanske börja dagen med ett glas sprit.
måndag 17 december 2012
Köpa mej fri
Ska jag stilla mitt dåliga samvete med att köpa en get till en fattig kvinna i tredje världen och ge det till någon i julklapp?
När jag sitter med fingret på "gå till kassa" och frågar mej själv "Hur känns det här nu då?"
Då tycker jag INTE det känns bra! Så jag ångrar mej. Det känns som om jag är på väg att köpa mej fri från en liten del av mitt dåliga samvete över att vara en lönnfet svensk som kan köpa allt jag vill ha, så här till jul passar det ju bra! Men resten av året då? Och alla andra år framåt?
Nä, jag vill leva ett liv som hela tiden bidrar till att andra har det bra, hur man nu gör det?
Kanske genom att inte köpa så mycket överhuvudtaget, genom att använda det jag redan har, köpa schyst mat, obesprutat kaffe och bananer, se här http://smasteg.nu/daerfoer-ska-du-vaelja-eko-kaffe.
Alla måste väl följa sitt hjärtas röst, och jag ser för mej den där dräktiga geten och en jätteglad kvinna i en liten afrikansk by! Gud va glad hon ska bli.... Och ändå, känns det inte helt bra.
Ibland förstår man inte sej själv...
När jag sitter med fingret på "gå till kassa" och frågar mej själv "Hur känns det här nu då?"
Då tycker jag INTE det känns bra! Så jag ångrar mej. Det känns som om jag är på väg att köpa mej fri från en liten del av mitt dåliga samvete över att vara en lönnfet svensk som kan köpa allt jag vill ha, så här till jul passar det ju bra! Men resten av året då? Och alla andra år framåt?
Nä, jag vill leva ett liv som hela tiden bidrar till att andra har det bra, hur man nu gör det?
Kanske genom att inte köpa så mycket överhuvudtaget, genom att använda det jag redan har, köpa schyst mat, obesprutat kaffe och bananer, se här http://smasteg.nu/daerfoer-ska-du-vaelja-eko-kaffe.
Alla måste väl följa sitt hjärtas röst, och jag ser för mej den där dräktiga geten och en jätteglad kvinna i en liten afrikansk by! Gud va glad hon ska bli.... Och ändå, känns det inte helt bra.
Ibland förstår man inte sej själv...
söndag 16 december 2012
Igår var jag i snöstorm i Stockholm för att leta efter lite julklappar.
Jag blev inte så sugen på att handla nåt, allt var så dyrt och fult och alla människor som hetsade fram på gatorna gjorde mej oinspirerad. "Det där kan jag ju sy själv, det där snidar jag enkelt till!"
tänkte jag hela tiden, men det är ju ett skämt att jag skulle göra det.
Så till slut blev det inte så mycket handlat,
det blev den här renen i lila glitter som jag inte kunde motstå.
Den såg på mej med en blick som sa "ta med mej hem", och det gjorde jag.
Jag blev inte så sugen på att handla nåt, allt var så dyrt och fult och alla människor som hetsade fram på gatorna gjorde mej oinspirerad. "Det där kan jag ju sy själv, det där snidar jag enkelt till!"
tänkte jag hela tiden, men det är ju ett skämt att jag skulle göra det.
Så till slut blev det inte så mycket handlat,
det blev den här renen i lila glitter som jag inte kunde motstå.
Den såg på mej med en blick som sa "ta med mej hem", och det gjorde jag.
onsdag 12 december 2012
12.12.12.12
Jag ville vara närvarande den där magiska minuten idag klockan 12 minuter över 12 den 12 i 12 2012.
Man hör ju hur fantastiskt det låter!
Jag var hemma själv, tänkte sätta mej med katten i soffan och bara se på de snöiga trädtopparna utanför fönstret en stund. Så knackade det på dörren 10 minuter över 12. Men åh! Först tänkte jag inte öppna, vem ska störa mej nu i denna viktiga minut för att hämta några glömda vantar? Men okej, jag öppnar. Det är brevbäraren som står där med ett stort paket till mej! Jag tänker säga, men gör det inte att klockan är ju 12.12 nu om en minut!
Hinner sätta mej i soffan igen ned paketet, sen händer det!
Kling, klang, klong!
I paketet finns en adventskalender från 1982! Den gjorde jag och min pappas kompis Jonte den vintern. Det är huset jag växte upp i. Huset som funnits med i mina drömmar hela mitt liv, bilden av barndomen i sitt vackraste skimmer.
I varje lucka har jag eller Jonte eller någon av mina föräldrar ritat små bilder. Allt är så sprudlande och ungt, fyllt av entusiasm.
Varför kommer det nu precis?
Är det nåt jag ska förstå?
Det var iallafall ett väldigt kärleksfullt dokument från min svunna barndom, en fin gåva i mörkret.
Man hör ju hur fantastiskt det låter!
Jag var hemma själv, tänkte sätta mej med katten i soffan och bara se på de snöiga trädtopparna utanför fönstret en stund. Så knackade det på dörren 10 minuter över 12. Men åh! Först tänkte jag inte öppna, vem ska störa mej nu i denna viktiga minut för att hämta några glömda vantar? Men okej, jag öppnar. Det är brevbäraren som står där med ett stort paket till mej! Jag tänker säga, men gör det inte att klockan är ju 12.12 nu om en minut!
Hinner sätta mej i soffan igen ned paketet, sen händer det!
Kling, klang, klong!
I paketet finns en adventskalender från 1982! Den gjorde jag och min pappas kompis Jonte den vintern. Det är huset jag växte upp i. Huset som funnits med i mina drömmar hela mitt liv, bilden av barndomen i sitt vackraste skimmer.
I varje lucka har jag eller Jonte eller någon av mina föräldrar ritat små bilder. Allt är så sprudlande och ungt, fyllt av entusiasm.
Varför kommer det nu precis?
Är det nåt jag ska förstå?
Det var iallafall ett väldigt kärleksfullt dokument från min svunna barndom, en fin gåva i mörkret.
Det är synd om människorna
Det är sorgligt att lämna ledsna barn på dagis.
Jag blir arg på mej själv och på världen, varför ska det här också vara svårt?
Jag ser det genom Silas ögon, något barn som gallskriker i ett av rummen, några stora pojkar som satt sej vid hans plättbakning i köket och flinar.
- Jag vill inte vara på dagis....
Och vad är det jag själv ska göra som är så viktigt så att han måste vara här?
Helvete, jag står inte ut med den minsta lilla smärta!
Det är ett ont som bultar i mej, att känna genom mina barn och inte stå ut med det.
Typiskt curling, typisk fri uppfostran, typisk inte-låta-barnen-känna-sina-känslor-mamma.
Jag tror inte mina föräldrar ens var i närheten av det här när jag var en liten flicka, det fanns inte samma tvivel i varenda situation när det gällde barnen. Inte för att de uttalat var inne på att låta mej ha mina känslor, utan för att jag inte tog lika mycket plats som mina barn gör.
Jag blir arg på mej själv och på världen, varför ska det här också vara svårt?
Jag ser det genom Silas ögon, något barn som gallskriker i ett av rummen, några stora pojkar som satt sej vid hans plättbakning i köket och flinar.
- Jag vill inte vara på dagis....
Och vad är det jag själv ska göra som är så viktigt så att han måste vara här?
Helvete, jag står inte ut med den minsta lilla smärta!
Det är ett ont som bultar i mej, att känna genom mina barn och inte stå ut med det.
Typiskt curling, typisk fri uppfostran, typisk inte-låta-barnen-känna-sina-känslor-mamma.
Jag tror inte mina föräldrar ens var i närheten av det här när jag var en liten flicka, det fanns inte samma tvivel i varenda situation när det gällde barnen. Inte för att de uttalat var inne på att låta mej ha mina känslor, utan för att jag inte tog lika mycket plats som mina barn gör.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)