Pessimistisk PÅSK

Lagom ägg, lagom godis, lagom roligt. Fast jag är mest ledsen för att min äldsta son åkt till Skåne. Jag vill vara med alla mina barn!
Men jag vill inte vara för personlig här i bloggen och samtidigt har jag inget tema, så det blir varken hackat eller malet tycker jag. Vet inte varför jag fortsätter uppdatera.
Allt verkar meningslöst denna skärtorsdag, utom att ta körkort förstås. Jag vill bara sprängas i tusen bitar och segla fri med själen till Öland, kanske landa på en mjuk gräskudde och slicka lite på en salt sten vid havet.

Det är som om ljuset tagit över, annars finns inget nytt att säga dessa dagar.
Jag har bara tillåtelse av mej själv att läsa "Du och jag i trafiken",
jag ska ta körkort och jag förstår inte hur det ska gå till, men jag bara måste!
jag tänker på hur mycket mer fulproppad min hjärna är nu än när jag var 18, varför är det mitt karma att vänta ända tills nu?

I Skåneland

Invandrarglest område

Jag skulle vilja träffa lite invandrare i min vardag.
I Järna lever vi i en liten europeisk bubbla helt segregerade.
De enda ickesvennar som finns är några medelklassnorrmän, holländare och tyskar som kommit till Järna för att antroposoferna finns här.
Jag längtar efter att se hur invandrare från Somalia och Irak beter sej på lekplatsen med sina barn, vad de tycker är viktigt att ta upp på ett föräldrarmöte i skolan kanske bli hembjuden till någon familj på middag.
Men jag är inte beredd att flytta till Södertälje för den sakens skull och sätta mina barn i en vanlig invandrartät skola. För det bor jag hellre kvar i min lilla hemvanda bubbla och beblandrar mej med svennarna och tyskarna.
Kanske borde jag starta någon slags mötesplats, det måste ju finnas invandrare som vill lära känna svenskar också? "Bjud hem en invandrare på middag".

Krokus utanför min Norrtunaport.


Första blåsippan på väg till Solvikskolan utanför Järna.

Nu har jag hållt på med "Min kamp" av Karl Ove Knausgård ganska länge.
Är inte lika begeistrad som i början, men vill ändå läsa klar den.
Nu tycker jag den är rätt enformig, och jag har börjat reta mej på hela grejen att skriva så detaljerat.
Därimot hittade jag på bibblan i dag en novellsamling "Grand Mal" av någon med samma namn, Knausgård. Dock av en kvinna, jag lånade den och kan inte lägga den ifrån mej! Den är fylld utav noveller som jag känner igen mej i, härligt, inspirerande!

Norrtuna

Herregud! Det virvlar och blåser och blomknopparna skjuter upp ur jorden, i dammet, ur vinterns skit på gräsplättarna på gården där jag bor.
Solen steker i hörnet på 40-gården, en sån här dag är det så varmt att jag tänker "någon borde plantera ett persikoträd".
Denna plats som heter Norrtuna, alla som kommit till Järna har någon gång haft sitt hem här under en tid. 40-gården där mina barn nästan alltid bott och som för dem är den tryggaste platsen på jorden. Här vet de vad alla barn heter och vem som är vems föräldrar och i vilken port alla bor.
Den här gården har alltid varit så trevlig säger alla, mest social, mest omhändertagen. Men nu kanske hela Norrtuna kommer förändras, Akelius som äger hela rasket topprenoverar när någon flyttar ut och höjer hyran så pass mycket att många inte kommer ha råd att flytta in. Det sker smygande, så något massuppror verkar det inte bli, jag sörjer att eran kanske är förbi...
Jag har haft perioder då jag bara velat flytta härifrån så fort som möjligt, nästan skämts för att tala om att jag bor kvar här uppe på berget efter så många år.
Tyckt att det är jobbigt att gå ut på gården för att det alltid är så mycket folk man måste förhålla sej till.
Men nu tycker jag bara om det, accepterar att vi är här, ser att det är bra.
Men vi ska inte stanna, Norrtuna är ingen plats att leva till döddagar på.
Jag har bara separationsångset idag, jag ser bilden av den perfekta gården blekna....