Norrtuna

Herregud! Det virvlar och blåser och blomknopparna skjuter upp ur jorden, i dammet, ur vinterns skit på gräsplättarna på gården där jag bor.
Solen steker i hörnet på 40-gården, en sån här dag är det så varmt att jag tänker "någon borde plantera ett persikoträd".
Denna plats som heter Norrtuna, alla som kommit till Järna har någon gång haft sitt hem här under en tid. 40-gården där mina barn nästan alltid bott och som för dem är den tryggaste platsen på jorden. Här vet de vad alla barn heter och vem som är vems föräldrar och i vilken port alla bor.
Den här gården har alltid varit så trevlig säger alla, mest social, mest omhändertagen. Men nu kanske hela Norrtuna kommer förändras, Akelius som äger hela rasket topprenoverar när någon flyttar ut och höjer hyran så pass mycket att många inte kommer ha råd att flytta in. Det sker smygande, så något massuppror verkar det inte bli, jag sörjer att eran kanske är förbi...
Jag har haft perioder då jag bara velat flytta härifrån så fort som möjligt, nästan skämts för att tala om att jag bor kvar här uppe på berget efter så många år.
Tyckt att det är jobbigt att gå ut på gården för att det alltid är så mycket folk man måste förhålla sej till.
Men nu tycker jag bara om det, accepterar att vi är här, ser att det är bra.
Men vi ska inte stanna, Norrtuna är ingen plats att leva till döddagar på.
Jag har bara separationsångset idag, jag ser bilden av den perfekta gården blekna....