Nu har jag hållt på med "Min kamp" av Karl Ove Knausgård ganska länge.
Är inte lika begeistrad som i början, men vill ändå läsa klar den.
Nu tycker jag den är rätt enformig, och jag har börjat reta mej på hela grejen att skriva så detaljerat.
Därimot hittade jag på bibblan i dag en novellsamling "Grand Mal" av någon med samma namn, Knausgård. Dock av en kvinna, jag lånade den och kan inte lägga den ifrån mej! Den är fylld utav noveller som jag känner igen mej i, härligt, inspirerande!

Norrtuna

Herregud! Det virvlar och blåser och blomknopparna skjuter upp ur jorden, i dammet, ur vinterns skit på gräsplättarna på gården där jag bor.
Solen steker i hörnet på 40-gården, en sån här dag är det så varmt att jag tänker "någon borde plantera ett persikoträd".
Denna plats som heter Norrtuna, alla som kommit till Järna har någon gång haft sitt hem här under en tid. 40-gården där mina barn nästan alltid bott och som för dem är den tryggaste platsen på jorden. Här vet de vad alla barn heter och vem som är vems föräldrar och i vilken port alla bor.
Den här gården har alltid varit så trevlig säger alla, mest social, mest omhändertagen. Men nu kanske hela Norrtuna kommer förändras, Akelius som äger hela rasket topprenoverar när någon flyttar ut och höjer hyran så pass mycket att många inte kommer ha råd att flytta in. Det sker smygande, så något massuppror verkar det inte bli, jag sörjer att eran kanske är förbi...
Jag har haft perioder då jag bara velat flytta härifrån så fort som möjligt, nästan skämts för att tala om att jag bor kvar här uppe på berget efter så många år.
Tyckt att det är jobbigt att gå ut på gården för att det alltid är så mycket folk man måste förhålla sej till.
Men nu tycker jag bara om det, accepterar att vi är här, ser att det är bra.
Men vi ska inte stanna, Norrtuna är ingen plats att leva till döddagar på.
Jag har bara separationsångset idag, jag ser bilden av den perfekta gården blekna....

Internationella kvinnodagen

Internationella kvinnodagen och jag orkar inte hålla upp mej själv upprät.
Känner mej svag, ledsen och uppluckrad.
Längtar efter en min farmor, längtar efter att få vara en liten flicka och bli upplyft i famnarna.

Våren kommer!

I huset i skogen med en skymningshimmel som kan förföra vem som helst.
Jag älskar vårvintern, fast det hade jag glömt.
Äntligen spricker ljuset och solens värme igenom den tjocka vägg av vinter
som legat likt ett töcken över sinnet sen i november.
Det är möjligt! Det finns liv! Dropp från herbretaket, en galen fågel i skogen,
tusen ideer tar form i skallen. Jag vill vara med!

Jag känner så stor tacksamhet vissa dagar i mitt liv!
Att jag får ha det så fint med mina barn och min man!
Det är så vackert att det gör ont, jag vågar knappt känna det helt för jag tror att jag ska mista det. Ingen kan få vara glad och behålla det fina, då försvinner det.
Rycks undan, det blir krig, alla dör, skräckcenario.
Gudarna ska veta att jag haft det överjävligt också, i min relation, i min uppväxt, inuti mej själv. Och kanske är det kontrasten som är så rörande, när vinter går över i vår, när missförstånd och illvilja klingar ut och blir till närvaro.
Jag ska hålla det här vackra skyddat, jag ska inte vara rädd. Går man igenom rädslan finns det inget mer på andra sidan som är farligt...

Hen igen

Jaha, nu hajjar jag att hen kan ju användas när som helst.
"Titta på hen som går där", istället för att könsbestämma.
Javisst, då är jag med!

Hen, det tredje könet

Jag går och tänker på vad jag läst i dagstidningen om ett könsneutralt ord som heter hen, som man skulle kunna kalla alla istället för han och hon.
Finns det något dåligt med det? Finns det något bra?
Barnen undrar vem som har snippa och snopp, vad ska man svara då om alla heter hen?
Och blir det inte väldigt svårt att komma ihåg? Och blir det inte förvirrande för barnen när man läser böcker om han och hon, vem är då hen? i en artikel i DN läser jag att föräldrarna som det handlar om bytte dagis till sina barn bla. för att personalen sa saker som "Kom killar!"Hej tjejer!" vilket de kallar ett gammalt könsrollstänk och anser att det uppmuntrar könsskillnader.
Ja, det kan ju stämma. Varför måste barnen hela tiden bli påminda om vilket kön de tillhör, jag ska försöka säga "heja ungar!"Det var bra barn" istället, nu är jag inte ironisk, jag menar det verkligen!
Eftersom jag har tre söner blir det väldigt mycket pojkar här, och vänner som oftast är pojkar och pojkleksaker, då är det lätt att själv börja snacka grabbar, killar, boys. Jag tycker samtalet är spännande, jag har alltid tänkt att det är ingen skillnad på oss människor, att man blir sitt kön mer än föds till det.
Men jag har svårt att tro att jag själv ska komma ihåg att använda hen, det är för mycket i huvudet.