En vacker kvinna

Igår såg jag en kvinna som var så vacker.
-Där är hon ju! tänkte jag, just så som jag föreställt mej.
Kanske 60 år gammal, en blandning av häxa, älva och moder.
Så vill jag själv se ut när jag blir äldre.
Inte fastna i att försöka se ung ut, inte krökt av bitterhet eller självömkan.
Utan stolt, rakryggad och ödmjuk.
(Jag önskar jag hade ett foto av den kvinnan så att ni fick se,
men jag vågade inte fråga om jag fick fota henne.)

Man åldras så fort, så snabbt försvinner ungdomens dagar. Ändå försöker vi hålla
fast vid den desperat.
Vad är det för tid nu mellan 40 och 60? Vad gör man med sej själv då?
Om man inte opererar sej i ansiktet syns det ju att man blir gammal, det går liksom
inte att komma ifrån.
Men inuti mej är känslan densamma som när jag var 15, hur gammal jag än blivit sen dess där inne finns samma själ kvar.

Idag tänker jag att

På min dödsbädd kommer jag inte ångra
att jag födde mina barn.

Till Stora Moren

Jag faller i skogens sköte.
Hon tar emot som alltid hon gör.
Vacker och stolt tornar vidderna upp sej just innan Fagersta, där skymtar man de blå bergen i fjärran när man kommer söderifrån. Landskapet lever och minns i mej, som ett lager av min egen hud.
Jag vill smälta in i dess famn och stanna förevigt.

The true

Glada IKEAfamily åkter till IKEA för att köpa nödvändigheter.
Alla är vänner och frid och fröjd, ett barn sover, ett är på IKEAdagis
ett går duktigt bredvid mamma och styvfar genom de upplysta montrarna.
Men i den långa kön till restaurangen tar den glada sången slut, då blir det plötsligt stress och missförstånd och hårda ord och mamma arg och pappa arg.

Vi sitter tysta och äter stelnad pannkaka och isterband med rödbetor,
stirrar ut i tomma intet och hatar varann.
Jag gråter och tårarna droppar ner på isterbandet. Jag skiter i att alla duktiga
pappor med brickor ser mej, jag skiter i kineserna som sitter bredvid och delar på en köttbullstallrik.

Så skört allt är, så lätt vi sårar varann vi små människobarn, vi små ikeafamilies.

Att vara med barnen

Jag vill låta mina barn bli sej själva.
Inte förtrycka deras uttryck och känslor.
Inte försöka ändra på dem, utan låta dem vara som de är.
Det är inte så lätt, många gånger gör jag bara automatiskt det som
ligger mej närmast. Jag tystar dem. Jag orkar inte. Jag vill inte se.
Det är ansträngande att hela tiden agera efter ett uttänkt sätt som inte
kommer naturligt för en.
Men försöka göra sitt bästa dag efter dag efter dag....

Varför regnar det?
Varför stör det mej så mycket?
Jag har inte fått i mej tillräckligt med solljus för att orka en svensk vinter?
Hur ska man leva för att vintern ska känna meningsfull i Sverige?

Gå in i sej själv och stanna där tills fåglarna sjunger igen.

Adele - Rolling In The Deep

BÄSTA låten!!!