Nu är det så där skitsent och jag borde verkligen sova, men om jag inte skriver så blir det ju aldrig nåt! Den braiga datorn är upptagen av min man som kollar film, så jag får ta den dåliga datorn som inte skriver A och som bara är konstig i största allmänhet.
Igen har det varit en jobbig kvällsläggning där alla är otillfredställda och vill ha mer uppmärksamhet än de kan få. Igen känner jag mej misslyckad och som en dålig mamma. Eftersom jag bara är en person kan jag rent fysiskt inte få plats med alla tre barnen i famnen. Gråt och tandagnisslan,jag orkar inte, jag vill fly ifrån mej själv! För jag vill ju räcka till, vill ju att barnen ska vara glada och känna sej sedda!
Det är svårt att vara en skilsmässofamilj där ett av barnen bara är med halva tiden.
Svårt för alla att anpassa sej igen var fjortonde dag när bytet sker. Vi mals och stöts i detta, aldrig tycks vi vänja oss fast det pågått i 8 år.
Det är klart alla mammor vill att deras barn ska älska varandra, men det är inte så lätt. Vem ska vara högst i syskonhirarkin när största brorsan bara är närvarande halva tiden? Det är inte självklart att upplåta platsen till honom när han är tillbaks efter fjorton dagar.
Konflikt och bråk och ledset, jag kryper ur mej själv för att slippa vara med, ändå är jag på något konstigt sätt huvudpersonen, det hela är min teater som jag iscensatt.
