Sierra de Madrid

Jag sitter i skuggan på La club Social och dricker öl. Runt de ferrariröda plastborden omkring mig  sitter män i  små klasar och röker med uppkavlade skjortärmar. De halvhänger vant över borden eller lutar sig bakåt i stolarna med benen brett isär, håller självsäkert i de immiga glasen där ölen skummar begärligt. Ibland ropar nån av dem till småflickorna som badar i poolen bredvid. Flickorna svarar inte men männen får genast gehör av andra män, en förstående nickning eller ett halvsnett flin.
De är här med flickorna, deras döttrar eller barnbarn. De har ansvaret den här sommarlovsdagen, medan mammorna jobbar och mormödrarna stryker tvätt eller förbereder lunchen där hemma i förmiddagssvalkan.
Från baren serveras en varm tortilla de patata på en bit bröd till ölen den här förmiddagen.
Det är barägarens mamma som står i köket, utan fläkt men med fönstren öppna. Den söta stekdoften av lök sipprar ut i strida strömmar och blandar sig med tuja och cigarettrök.
En av gubbarna lånar en vattenpistol av ett barn som kommer förbi, han pumpar den full i smyg i poolen och fyrar av en lång stråle rakt in mellan borden. Strålen piskar en av gubbarna rakt i bröstet och de hesa asgarven låter inte vänta på sig från alla håll. Det är som en teater, ett folklustspel där jag själv spelar med. Männen spelar stereotypa machistas som har barnasinnet kvar och jag spelar den bleka nordbon med en politiskt korrekt jämnställdhetsagenda, som inte tycker om oväntade vattenpistolsanfall. När jag samlar ihop mina saker för att gå, ser jag i ögonvrån hur männen nickar flinande mot mig och sen mot honom som fortfarande håller i vattenpistolen.

Men han skjuter inte av.