Det verkar som jag har en hönsblogg nu för tiden.
Jag tycker oftast inte jag har så mycket jag vill dela i det offentliga rummet,
och livet rullar på den här vintern utan speciellt mycket extravaganta händelser. Mina hönor är nog det mest händelserika för mej just nu.
Men idag när jag var och handlade i Järna centrum och regnet plaskade i ansiktet på mej
tänkte jag att jag vill skriva om tiggare.
Nu sitter det romska män till och med utanför Ica i Järna med pappersmuggar och hoppas på att få en slant. Jag skriver till och med, för jag antar att de bor nånstans i utkanten av Stockholm centrum och Järna är trots allt ganska långt från stan.
Min instinkta känsla är att jag vill ge pengar, någon ber om det, då vill jag ge.
Men sen tänker jag, att det gör mej till någon jag inte vill vara, någon som accepterar att det ska finnas tiggare, någon som ska få lite bättre samvete för att man slänger ner en femma i papperskoppen.
Alla borde ha rätt till ett drägligt liv, till ett okej ställe att bo på, till mat och kläder till sej själva och sina barn. Jag har hört såna sorgliga historier från Rumänien dit folk jag känner åkt för att bygga hus tillsammans med romer. Om ensamstående tonårsmödrar som vandrar barfota i snön, om barn som gråter av hunger. Detta händer i EU idag. Dessa romer som sitter utanför Ica och ler så vänligt mot mej kommer troligtvis från Rumänien. Här kan de tjäna ihop mer på att tigga en månad än vad det tjänar på ett skitjobb i Rumänien. Vad ska jag göra? Gå in och köpa mat åt dom? Bestämma mej för att jag bara ger pengar till kvinnor? Aldrig ge något? Jag har inte tid att engagera mej ideellt, så vad kan jag göra? Världen är så skev, jag vill inte vara här, men om jag lever så har jag inget val.