Den här kylan skrämmer mej lite, den är så kraftfull och hänsynslös.
Det är så mycket man är beroende av för att klara den.
I morse klockan halv fem vaknade jag och kunde inte somna om,
låg och tänkte på hur sårbara vi människor är utan päls, utan något
skydd under fötterna.
Om vårat hyreshus skulle rasa ihop i natt skulle vi frysa
ihjäl, kanske kunde vi gå till tvättstugan barfota genom snön,
om den stod kvar förstås.
Kanske skulle jag hinna rycka med mej en filt att linda in något av barnen i.
Man kanske alltid borde ställa skorna så att de är lätt att hoppa i dem i hallen?
Mitt katastroftänkandet sätts igång av de ihållande 15 minusgraderna.
Det finns ingenstans att ta vägen, att gömma sej.
Man är helt beroende av sin boning och av att det finns värme där,
man blir ett lätt byte- hitta mej alltid hemma.
Kanske är det mer min lust på dramatik som gör sej påmind,
det händer inte så mycket så års, hotet framstår ganska ofarligt när det börjar
ljusna vid åttatiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar