Dagar efter jul och nytt år med Don Quijote och julgranen kvar.

Dessa dagar som segar sig fram så behagligt i mörkret, jag vill inte att de ska ta slut. På kvällen sitter jag i soffan och pluggar, nära min gran som glittrar vackert och jag vill aldrig, aldrig slänga ut den genom fönstret så att de få barr som finns kvar lossnar och gömmer sig på konstiga ställen fram till sommaren. Låt den bara stå här och tindra och blinka i all sin prakt och härlighet! 

Jag vill vara i vila och halvdvala ett tag till, så att jag förstår att det verkligen är ett nytt år igen, och det heter 2024 och det kommer ta låång tid att lära sig. Och det kommer ta så lång tid för vintern att släppa sitt grepp om oss här uppe i den kalla nord. Det är nästan undantagstillståndskänsla i dag, onsdagen den 3 januari när snön virvlar och kastvindarna attackerar mig på väg till byn. Jag är inte redo för världen, ändå ska jag bege mig till universitet imorgon för att vara med på ett seminarium om Don Quijote som jag tragglat mig genom under jullovet. Inte hela boken gudskelov! Den är en riktig feting, men tillräckligt många kapitel för att ha lärt känna Don Quijote lite mer. Och den är kul denna roman från början av 1600 talet! Så länge sen, ändå skrattar jag säkert åt samma saker som läsarna gjorde då. Hur enveten Don Quijote är, hur han ger sig på sina motståndare helt utan rädsla, fast han inte har en chans! Hur han och hans följeslagare Sancho Panza dricker en magisk dryck som bara riddare kan tåla tror Don Quijote, därför både spyr och bajsar Sancho Panza i en helt underbar scen av total kaos. Sånt till exempel, tycker jag är roligt. Kan man inte bara få stanna kvar i den här bubblan vintern ut? 

Dante

Den här hösten pluggar jag litteraturvetenskap, nästan hela helgen ägnar jag åt Dantens inferno i den Gudomliga komedin, som börjar så inbjudande och vackert. 

Till mitten hunnen på vår levnads vandring
hade jag i en dunkel skog gått vilse
och irrat bort mig från den rätta vägen.

Hur svår den skogen tycks mig att beskriva,
så vild och full av snår och oframkomlig
och blotta tanken på den väcker fruktan! 

Selva Oscura- Dunkel skog  på italienska, så vackert! 

Resten av boken är svår att hänga med i, så mycket att förstå, det går inte att gliiida genom texten precis. I förordet av Olof Lagercrantz uppmuntras läsare att läsa lite här och där och inte bli ledsen om läsningen känns övermäktig. Jag växlar läsningen med att lyssna på radioprogram om boken och att läsa OM boken, vad andra har sagt om den. Det är ett ganska bra sätt att få en större bild om en text är svår att ta till sig. Gratis tips om söndagskvällen när november är mörkt och snart dags att sova. 

Inget jag skrivit på långa tider. Har kanske denna blogg haft sina glansdagar. 
Barnen är stora, jag är stor, tidevarv komma och gå. Jag jobbar och pluggar och åker pendeltåg i höstmörkret och lagar mat och sopar lite och diskar lite och tvättar en tvätt. Jag drar ner rullgardinen på exakt samma sätt varenda kväll så att jag blir helt trött på upprepningen och funderar på att inte dra ner den alls! Denna anarkistiska vågade tanke, att sova med rullgardinen uppdragen bara för att inte göra samma sak varje kväll, ska jag utmana vanan på detta radikala sätt? 
Nej, det ska jag inte. Jag drar ner rullgardinen, sätter mobilen på laddning, kryper ner och allt är bara precis som vanligt i kanske 4 och ett halvt år till, sen ska ni få se på faen! För då är alla barn stora på riktigt  och jag kanske drar. Om jag är modig tar jag ryggsäcken och åker dit näsan pekar, men det tror jag inte. Jag köper nog 3 eller 4 får och flyttar till Dalom, och sitter ensam i höstmörkret och undrar vad sjuttsingen håller jag på med och allt passerar i revy och jag inser att mitt liv i lägenheten med närhet till alla ljuvliga vänner var det mest värdefulla liv en kan ha! Att jag ändå borde bo kvar där på Norrtuna till döddagar, för det är trots allt det bästa en kan göra. Men vem vet vad jag göra, tar mig för, världen kan ändras femton gånger om igen som den gjorde de senaste 4 åren. Blablibla, en trudilutt ett litet livstecken, vi finns i skärmen kom och håll om oss! 

Kära sommar som är slut, jag behövde mer av dig!
Det krampar i kroppen när jag tänker på att vi ska in i vintern efter det här lilla fjuttet. 
Vad är det med oss nordbor som- trots att vi bor vid Nordpolen -förväntar oss att sommaren ska vara som i Sydeuropa. Så klart den inte är! Vi befinner oss på norra halvklotet där kyla och mörker dominerar. 

Jag är i allafall besviken. Som ett svisch gick veckorna, jag hann inte med!

Men det är inte roligt att skava i besvikelse, det gynnar ingenting i en. Det blir att omfamna regn och kyla och njuta av dra på sig raggsockor och duscha varmt. Ett inomhusliv tar sin början och slutar först nästa år när våren spirar igen. 

Årstider
Besvikelse
Suedi
Förväntningar
Livet pågår 

Sommardagar

Att ha semester och sommarledigt. Allt det mest typiskt sommarsvenska som pågår under de korta, varma, ljusa månaderna. Myggor och knott, ett stilla regn, doften av smultronschersmin i skymningen, dricka vin på en veranda i natten, bada i sjöar och höra svalorna svirra genom luften, längta till havet när man är i skogen, längta efter horisont när det är träd överallt, känna sig stressad fast det är flera lediga veckor kvar, tänka på allt  r e n o v e r i n g s a r b e t e man borde göra men inte orkar dra igång. Känna att man borde göra något annat än det man gör, känna sig sommarfrälst för det är så så kort tid som det pågår. Vilja ha det underbart men känna sig otillräcklig och bli förundrad över allt det vackra och vilja stanna tiden så att det alltid är sommar! 

Kära bortglömda blogg om fredagskvällen! 

Mellan hägg och syren har jag inte tid att skriva, vad är det som sker i maj? Allt rusar! Kroppen minns, det här ljuvliga är något jag varit med om förr. Björkarna, ljuset, kvällarna, solen, dofterna, det spränggröna, det underbara! Det påminner om frihet, det påminner om att allt är möjligt, att det inte behövs så mycket mer än ljus och värme- vilket vi får väldigt lite av här upp i nord.
Så mycket jag älskar den här tiden på året! Hur vintertiden känns oändligt lång, varade den inte extra länge just det här året? Nä, det är alltid så, när man bor vid nordpolen är det alltid så.

Nu vill jag vara med växterna hela dagen, ligga bredvid en vallmoblomma som öppnar sig och slår ut.
Lyssna och lukta och känna på natur. Så fint och ädelt alltihop! 

Påskvecka

Uppståndelsens tid. Inte så lätt. Det obarmhärtiga vårljuset som alla längtat efter, lyser en så hårt i trynet att man blir rent utmattad. Vinden är ljum men krävande, kvällen lång och ljus, också den krävande. Från inget till allt på några veckor!
Mycket av det viktigaste som hänt i mitt vuxna liv har tilldragit sig runt påsk. Förluster och separationer, olyckor och livsavgörande händelser. Mitt första barn föddes vid påsk, det var det mest omvälvande och fina jag varit med om. Kanske sitter påskens minnen i kroppen och gör sig påminda runt ungefär samma tidpunkt varje år? Påsk är också den högtid som infaller efter månens bana, alla andra högtider som vi firar följer datum och inte månkalender. Det gör att påsken är utdragen och kan hända lite när som helst från slutet av mars till slutet av april. 

I år saknar jag sammanhang och ceremoni, glömde bort det i min iver över att åka till landet och grejsa. Väl här är jag rätt orkeslös och behöver mest vila. Men våren tränger sig på mig och vill att jag ska jobba och dona och fixa och uträtta. Jag orkar inte, vill ta det alldeles, alldeles lugnt.