Återuppståndelsens dag

Jag älskar verkligen Jesus! Som symbol, som inspiration, som profet. Men idag var jag i kyrkan på mässa, för det är påskdag, faktiskt den viktigaste dagen i kristendomen, för Jesus återuppstår på den tredje dagen och det i sig är ju verkligen något att fira och vara förundrad och glad över!
Men då kände jag bara, att det här köper inte jag. Jag köper inte Gud fader och den helige ande.
Det står i trosbekännelser att vi erkänner att Jesus är guds enda son, och han kom till genom den heliga ande och föddes av jungfru Maria osv. Nej, jag erkänner inte det. Det är en konstruktion skapat i en patriarkal värld, där könsbenämningarna blir viktiga för att det just är HAN. Visst kan jag sitta i kyrkbänken och tänka mig gud som könlös, men det står han i alla psalmer och det är en fader, i alla böner är gud en manlig gestalt. Eva skapades sen ut Adam, kvinnan blev till ur mannen. Hur hopplöst osant är inte detta!

Jag saknar så modergudinnan i den kristna tron! Hon som ger liv. Alla vet att det är kvinnan som ger liv, som föder, som ger mjölk.Som är i cykel och i den är fertil och kan bära barn.  I alla tidiga religioner är det gudinnan som är den högsta, just för att hon ger detta ur sin kropp. Sen försvann det ur verkligheten, togs bort, tillintetgjordes. Tyvärr, jag kan inte gå med på det här. Och det var en så fin präst som höll mässa idag, som jag tycker väldigt mycket om, och jag vet att han vill det bästa för alla människor och hans syn på vad jag just nu skriver om, den vet jag inte. Någon gång skulle jag vilja prata med honom om det. Men nu är jag lite beslutsam, att jag inte tycker om det och inte kan låssas mer, det blev så övertydligt idag. Säkert kommer jag gå till kyrkan igen, för kyrkorummet är så hisnande ljuvt ibland, men ju mer vi vet och ju mer vi förstår desto mer kritiska kan vi tillåta oss att bli.

Det kommer påsk igen!

Påsk! Jag älskar denna högtid av ägg och grönt gräs, en hare som egentligen är en fågel och kan lägga ägg. Fruktbarhet och vårljus, åkrar som ska sås, skogen som ska spira och grönska. Nu! Det händer igen hur osannolikt det än tycks vara, det är än så länge självklart att det blir vår igen på jorden. För tre år sedan brann det hos mig på påsken, allt utom boningshuset brann ner. Det var så förtvivlat, bland det mest fruktansvärda jag någonsin varit med om.  Och jag minns hur jag på morgonen, dagen efter branden gick ut i trädgården och förundrades i all sorg över hur fjärilarna kunde flyga omkring som om ingenting hade hänt.... För våren kom då med, det spelar ingen roll vad vi gör i våra små liv- det blir vår! 

Idag ska jag påskstäda, sen ska jag häxelda i skogen och sen drar vi, mina häxor och jag. 

Min bok

Jag har skrivit en bok och den är klar för tryck, och det blir verkligen en riktig bok till slut!
Processen har varit lång, det har tagit flera år, förra året blev nästan inget gjort för jag var så under isen. Men NU faller allt på plats, och snart har jag den i min hand.
Det är en poesibok och poesi är smalt i den här tiden som är nu. Många tycker poesi är svårt att förstå, svårt att ta till sig. Ändå är dikten källan till så många låttexter, eller en rad som fastnat och finns med oss hela livet av något vi läste som tonåringar i en dikt.
Jag gör den här boken själv, eller verkligen inte själv- med hjälp av min vän Sara, utan henne hade det inte blivit av! Men jag bekostar tryckningen själv och ska försöka få människor att köpa den och läsa den- själv. Hur gör man det? Jag måste börja forska i att promota. Är inte så pepp på just det, men inser att något måste jag göra för att bladen ska bli bläddrade och lästa. För jag vill ju bli läst, även om det är det mest personliga och utsatta och frågorna som "tycker någon att det är bra? Förstår dem? Går det att ta till sig?" poppar upp i huvudet. Det är utlämnande på ett sätt som andra uttryck kanske inte är. Ord, så direkta och talande, samtidigt fria att tolka.
Boken heter Rävleken, och nu känns det nästan som att jag själv är boken. En spännande process, vad jag erfar på vägen till målet.

                                                

                                                           Bild: Malin Hedenäs

8 mars

 

Tack kvinnokamp för rösträtt, fri abort, dagis, arvsrätt, för kampen mot ett jämlikare samhälle. Patriarkatet ska falla under vår livstid.

Att jämföra sig

Det fula och fjuttiga i att jämföra sig med andra och känna sig sämre.
Känna att en är mindre värd, har ett tråkigt liv och inte vara med i händelsernas centrum.
Alla känner troligtvis så emellanåt (eller  jämt)  men ingen vill tillstå det, jag är ganska säker på att det är vanligt hos många nutidsmänniskor att känna så. 

Jag har skrivit om det;

Jag jämför mig inte

med de lyckliga längre

De som självgoda vandra 

under paradisträden

Jag håller krampaktigt tag

 om dina långa armar

För du vet 

vad svårt är
 

Det är en kontradikting dikt, för jag jämför mig visst, men det är något skönt med att säga att en inte gör det, att jag kommit över det=  inte sant. Men i dikten finns det ändå någon som jaget kan vara med, och inte släpper taget om, den med ångest- igenkänning.  

När skogsmaskinerna rullar in

Det här är ett ämne som berör mig djupt och som är mer aktuellt än någonsin.

Kalhygge, slutavverkning.
 

Det sattes många granplantor på öppna åkrar och betesfält för 60 år sedan, det var under år när småbruk lades ner ett efter ett och mer storskaligt lantbruk och skogsbruk tog vid. Så skedde också runt mitt hus i början av 60-talet. Då hade över 80 procent av allt småskaligt jordbruk försvunnit i Sverige. En granne till mig har berättat hur han sommarjobbade med att sätta granplant på den gamla potatisåkern för skogsbolagets räkning precis intill mitt hus.

Här hade djur betat i hundratals år och jorden brukats på mark som alltså ägdes av skogsbolagen. Gårdarna arrenderades ut till folk som dels jobbade i skogen och dels försörjde sig på jordbruk sen slutet av 1800-talet.

Det finns regler för hur länge skog får stå innan den ska avverkas, en skog får inte bli hur gammal som helst. Så nu är det snart dags runt mitt hus. Och jag som har levt i tron om att vi är skyddade där. Det finns ett avtal om en vitryggad hackspett som sträcker sig in på 2060-talet, men det gällde visst inte den finaste skogen, det var bara ett stycke med specifikt mycket björkar som får stå orörd. Så när jag förstod för ett par månader sedan att skogen kommer förvandlas till intet inom en snar framtid, då började jag skriva mail till chefen för Gysingeskog som just köpt till sig de här skogspartierna i södra Dalarna. Han är inte intresserad av ett hyggesfritt skogsbruk vad det verkar, det ska slutavverkas vilket betyder rubb och stubb bort. 

Mina grannar är inte speciellt intresserad av att ta strid, en gängse uppfattning på landsbygden verkar vara att den som äger skog har rätt att göra med den vad de vill. Skogen är så som en åker som ska skördas och brukas. Att alla djur som byggt bon och grävt sina hålor kommer behöva fly därifrån, är ingenting man tar hänsyn till. Att våtmarker torkar ut och arter försvinner bryr man sig inte heller om. Hela denna totalt omoderna syn på naturen och vårt mänskliga ansvar inför den, finns inte med i beräkningen i slutändan. Det är pengar som gäller, marknaden.

Runt Söderbärke där mitt ställe ligger dyker fler och fler kalhyggen upp nu, Hedins trä avverkar mitt i  häckningstiden runt de små byarna på väg upp till mig. Jag nästan kvävs av ilska och sorg inför detta. Jag ville bo i skogen, men det är inte skog längre. Det är ett öppet, sargat landskap som ser som ut som en krigszon i flera år innan darrgräs och sly återigen börjar växa. Det så otroligt fula i anblicken av ett kalhygge är inte ens en diskussion. Är det så att många människor inte bryr sig om hurvida ett landskap är skönt att vila ögonen i eller ej? Jag börjar tror det, alla har inte ett estetiskt öga som ser en sargad krigszon när de tittar ut över ett nyslaktat hygge. De ser det som nödvändigt och så här har vi alltid gjort.

Det som fick mig att börja undra varför jag levt i så trygg förvissning om att aldrig drabbas av kalhygge nära mig, var att mina vänner i Stjärnsund plötsligt stod inför detta. Deras gård som de byggt upp under 20 år, har en gammelskog i ryggen som inte avverkats på 120 år. De har alltid hoppats på att få köpa den. När den väl blev till salu och de lyckades mobilisera en grupp skogsentusiaster som tillsammans kunde ta lånet och skydda skogen, då valde markägarna att sälja till en någon annan. Någon annan som gör precis det som alla fruktade, slutavverkar. Allt ska bort, rubb och stubb. Och för en vecka sen började de. Mina vänner ser nu dag för dag hur skogen försvinner och de vill bara bort därifrån. Men var ska vi ta vägen? Det går inte att säkra framtiden om ett liv i skogen eftersom alla skogar huggs ner i alla delar av Sverige. Våra lagar om hur skogsbruk ska drivas gynnar varken planeten, klimatet, de vilda djurlivet, insekter eller växterna. Kommer det ingen ändring? Är det för att alla fruktar att det snart blir förbjudet att slutavverka? Det här är så jobbigt och jag mår så dåligt av att se kalhyggen, det finns inget naturligt med ett kalhygge! 

Här kan du se om skog nära dig snart ska avverkas https://www.avverkningskoll.se/

 

 

 Det här tänker jag mycket på;
Vad jag har, att vara tacksam för det och att livet kan förändras så snabbt, utan varsel.
Tacksamhet låter kanske klyschigt, skenheligt. Men det är fint också.

 Jag har bott i lägenhet i snart 20 år, det trodde jag aldrig! Det var definitivt inte vad jag önskade för mig och mina barn. Men mina barn har haft en underbar uppväxt här! De har byggt kojor i skogen, hängt med massor av barn ute på gården, det var alltid någon hemma hos oss och åt, eller mina barn åt nån annanstans. Dörren stod öppen, barnen gick ut och in. De har fått träffa massor av föräldrar och sett många hem, de har varit helt trygga i ett område som ansetts lite trashigt i Järna där vi bor. Här finns det massor av knasiga folk, men inte mer än i andra bostadsområden tror jag, men här kommer knasbollarna ut och går runt och känner sig hemma. Så vad med detta, jo, tack för att vi bor här! Någon annanstans hade varit annorlunda, men inte bättre.

 Vi bor här ännu, och även om jag alltid ville bo på landet fanns det så många fördelar med att stanna kvar. Nära till centrum, nära till buss och tåg, alla barnens kompisar, mina kompisar, nära till skogen- extremt nära! Jag piper bara ut genom källardörren så är jag i den! Jag har en ateljé sen 12 år tillbaka, nu är jag där nästan varje dag! I perioder har det mest varit ett förråd, men nu är jag jätteinspirerad att grejsa där.

Tacksam också för att jag lever i Sverige och är en fri människa som kan bestämma det mesta själv om mitt liv. Att jag har just detta lägenhetstak över huvudet och ännu aldrig behövs svälta eller frysa i mitt liv. Att det finns varmvatten i kranen, vilken jäklans lyx! Jag kan fylla ett helt badkar om jag vill och bada en stund. Det är sååååå ingen självklarhet i världen! Jag har levt helt utan rinnande vatten när min äldsta son var liten, det gick bra det med, men det var mycket jobb.

Tacksam för att mina barn kan få utbildning och att det är fred, att jag har vänner som bryr sig om mig och som jag kan ringa när som helst! Så fint va, att när en är ledsen, nere, eller hysteriskt glad, finns det människor som tar emot en i det! Jag kan gå och dricka kaffe hemma hos någon hur lätt som helst, få med nån ut på lokala syltan och ta en öl, ta en långpromenad med någon som också är sugen på att gå. 

Och jag har en kropp som funkar helt okej, mina barn är friska… Det finns så mycket! Och det finns tom studier på att tacksamma människor mår bättre, sover bättre, är mindre aggressiva, är friskare, har bättre relationer osv. Kom ihåg det! Man får ändå sura och va arg och missnöjd och klaga.

 https://www.likaolikametoden.se/tacksamhetens-lov/

 

 

                        Hälsningar tacksam 47-åring som inte tagit ner julstjärnan än.