Sankt Anna, Sankt Anna

Sommaren var inte slut som jag trodde. Jag har badat i havet och solat på klippor i Sankt Annas skärgård. Att vara förunnad att förundras!
Örnar, mårdar, åska, ösregn, campingliv, packa upp, packa ner, kaffekok på gasolkök, eld, utforska en öde ö, vildapel, maneter, tång och sjögräs, soluppgång, solnedgång i havet och tälta (bland det jobbigaste jag vet att sova i trånga tält, får kvävningspanik, men det gick rätt bra den här gången.) Och kanske det mest underliga och otippade av allt, jag är tillbaka med den käraste som jag inte var med i våras längre, nu är det vi igen! Ändå, efter allt, jag trodde inte det! Men så kan det bli. Man kan hitta tillbaka till varann. Vi var inte färdiga. Vi hade ogjorda saker att göra och lära oss bland öar och klippor och skär. 

 

 

Soon to be 47

 

På lördag fyller jag 47 år. Till den siffran har jag ingen relation, den är samma som 45, 46, 47... ett tal på väg till 50 som känns lite maffigare och mer meningsfullt. Men på den här bilden är jag 7 år och går i första klass. Jag känner så inte igen mig, men tycker jag är gudomligt söt och älskvärd. Jag minns hur jag var, liksom inuti, hur livet bubblade i mig. Det var så underbart att vara barn på det sättet! Jag lekte så mycket, hela tiden. Kan sakna tillgången till den naturliga leken i mig nu när jag är stor, det är så mycket som tynger mig och som måste styras upp och logistik och tänka ut. Jag vill tillbaka till henne, 7åringen med glimten i ögat. Det önskar jag mig i födelsedagspresent av mig själv!

Allt ska bli till

 Fönsterrenovering. Att jag har så bra profilskrapor och en speedheater fick jag av min fd bästa styvmor Anna i 40 årspresent. Den värmer upp kitt och färg utan att spräcka fönsterglaset. Så dyr och bra och stor att hantera och har ett dovt surrande läte när infravärmen sätter igång som ger ett seriöst intryck.

Såga med elmotorsåg, inte så köttigt som en vanlig motorsåg, lättare och inte lika F A R L I G. Rolig att såga/leka med! När en aldrig gjort sånt förut, bara harvat med nån trög handsåg, är det rena lyxen att glida genom träet med en eldriven apparat. Här sågar jag av en liten gran som ska vara stolpe i  kojan jag började bygga i kväll klockan halv tio. Håller på tills jag inte ser mer i skumljuset. 

Såga med cirkelsåg! Läskig och tung från en loppis. Jag tvekar och väntar tills det kommer någon på besök, så jag inte ska kötta sönder mig själv första gången jag provar. Men va fasen, så svårt kan det ju inte vara. Nä, jag bara kör ändå och det går bra! Fantastisk med såna häringa elverktyg som gör jobbet åt en på nåt sätt. En skiva som jag vill göra till ett bord, snipp, snapp, av på kortsida och långsida och sen var det klart! Inte så svårt alls. Aslan hoppade av så fort jag lyfte upp sågen...

Skiva innan sågad i helbild, mot gammalt brandskadat äppelträd som skjutit hundratals vattenskott och kanske förbereder sig på att lägga av, dö. Ser hamlad ut på den här bilden.

Mera bär

 

Varje dag ska jag plocka en liter blåbär i skogen nedanför hyreshuset där jag bor. Om jag kliver ut på baksidan och halkar nedför backen så är jag i skogen på 1 minut. Det är ändå det fina med att bo i den här hyreskasernen. Fast det dova bullret från motorvägen hörs bort i fjärran, och det dyker upp en och annan människa på stigen, här är en aldrig ensam. När jag kom hem från landet för en vecka sen fick jag sån ångest, min själ får inte plats mellan dessa betongväggar, inklämd mellan grannar och trappuppgång. Men vi människor är så anpassningsbara, efter bara några dagar har jag accepterat mitt öde. Här måste jag vara och så var det med det. Och det är ju mycket som är bra! Blåbärsskogen tex. Och det meningsfulla med att samla sin egen mat är så tillfredsställande att jag knappt behöver något mer. Bara lite friendship, kaffe, bad och kärlighet.

Från sommarhuset

Här är jag nu, äntligen! Två barnfria veckor och allt ska bli till! Renovering, njutning, egentid, vila, skörd, socialisering. Det säger sig självt att det inte går ihop. Renovera och vila? Hur gör en det?
Vad har jag egentligen gjort idag tex? Skördat lite övermogen rabarber, rättat till ett par takpannor på verandataket och nervöst konstaterat att läkten under måste bytas ut, helrutten, mörken, färdig.

Det tog till att börja med ca 15 minuter att få dit stegen för att klättra upp,
ca 5 minuter att såga ner grenar av syrenträdet som var i vägen för stegen,
ca 15 minuter att klura och trycka och flytta takpannorna som ju hänger ihop över hela taket, flyttas en påverkar det nästa osv.
Jag har joxat runt och kollat på allt, plockat lite smultron, pratat i telefon med vänner som inte bor här, badat i sjön, hämtat bilen på verkstad efter kamremsbyte... ja på detta sätt gick hela dagen och nu kan jag känna stress för att det blir så lite gjort varje år- men va fasen, måste ju ha   s e m e s t e r!

Själavård

 Jag tar själslig läkningshjälp, behöver mycket.
Den som säger att en borde bli färdig efter år av terapisamtal och självhjälp, vet icke vad den talar om. En borde ingenting. Vill vi fortsätta utvecklas, undersöka vårt inre- då behöver vi troligtvis hålla på hela livet. Att bli färdig! Vem är färdig? Jag känner ingen som är fulländad och klar.
Är det inte ganska omodernt att tro vi kan klara oss själva, typ "själv är bäste dräng." Tror det uttrycket kommer dö ut snart tillsammans med "ensam är stark". Vi har inte kommit hit för att göra jobbet själva, det är klart som korvspad. Vi behöver varandra och det är inte meningen att vi ska vara ensamma. Jag behöver en spegel för att se vem jag är.

Igår träffade jag en präst som jag tycker mycket om att prata med. Första gången vi sågs satt jag och tänkte, "jag vill aldrig att det här samtalet ska ta slut, det här har jag längtat efter hela mitt liv!"
Jag har alltid längtar efter den andliga aspekten i terapeutiska samtal, och för en präst är det nog en självklar utgångspunkt. Jag är intresserad av det som står i bibeln och vad Jesus hade att säga, utan att ha det som rättesnöre eller sanning. Hade jag växt upp och levt mitt liv i ett muslimskt land hade jag säkert känt det samma om islam, men nu råkar jag vara marinerad i kristendom sen jag gick i skolan. Min fröken från ettan var väldigt religiös och vi hade Jesuskunskap varje dag, vi bad och sjöng psalmer och pratade om sagorna ur bibeln. Jag älskade Jesus, jag ville bli kristen. Men det gick inte så bra, mina föräldrar var  moderna och icke troende. De firade jul och påsk och allt sånt, men utan någon tanke på Jesus eller de kristna budskapet, så jag har alltid längtat efter en slags självklar kontakt och uppkoppling. Jag tycker mycket om Jesus fortfarande, och mycket som Jesus säger i nya testamentet är spännande. Men minns alla onda gärningar som begåtts i Krist namn, all död och förintelse, tvingande och auktoritärt. Det går ändå att ha en egen relation till Kristusgestalten, det har jag nu.

 Solförmörkelse, nymåne och ägglossning. Vilken potential kombo av allt!
I alla kulturer, i alla tider har månen, solen, stjärnorna, cyklerna haft betydelse och spelat väsentlig roll. Det är bara nu, i västerlandets sekulariserade, vetenskapliga tid som det omätbara inte betyder något. Vi är så långt borta från gud och vår egen intuition som det bara går. Så fruktansvärt trist och slätstruket. Jag är inte med på tåget, det är säkert det. Jag längtar efter allt som är gudomligt, magiskt, hänger ihop, betyder något utan att för den skull vara v e t e s k a p . Så alltså, nymåne och solförmörkelse på samma dag. En får själv bestämma vad det betyder. Och lite lösa ägg på det.