Varje dag ska jag plocka en liter blåbär i skogen nedanför hyreshuset där jag bor. Om jag kliver ut på baksidan och halkar nedför backen så är jag i skogen på 1 minut. Det är ändå det fina med att bo i den här hyreskasernen. Fast det dova bullret från motorvägen hörs bort i fjärran, och det dyker upp en och annan människa på stigen, här är en aldrig ensam. När jag kom hem från landet för en vecka sen fick jag sån ångest, min själ får inte plats mellan dessa betongväggar, inklämd mellan grannar och trappuppgång. Men vi människor är så anpassningsbara, efter bara några dagar har jag accepterat mitt öde. Här måste jag vara och så var det med det. Och det är ju mycket som är bra! Blåbärsskogen tex. Och det meningsfulla med att samla sin egen mat är så tillfredsställande att jag knappt behöver något mer. Bara lite friendship, kaffe, bad och kärlighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar