2020

Imorgon årets sista dag.
Det är alltid en speciell känsla att gå ur ett år och in i ett nytt. Om en har lite hangup på siffrors magiska inverkan på tillvaron så är ju också detta nya år en specialare, 2020.
Min vän som vet astrologin säger att nu kommer inte människorna kunna blunda för förändring längre, förändring måste ske, det drabbar alla de närmaste 10 åren. Vad är det som ska hända?
Uppvaknande kanske, det går inte leva i förnekelse och överkonsumtion längre. Det är ett faktum att resurserna tar slut om vi fortsätter i samma takt. Jag har ingenting emot att leva enklare, det skulle nog funka helt ok för mig. Varje gång jag tar ett bad med 250 liter varmt vatten tänker jag att det är så lyxigt, eller drar i väg med min bil fulltankad ut mellan åkrarna. Kommer det kunna fortsätta så här?  Det är ändå relativt nytt i vår historia. För hundra år sen levde vi i fattig-Sverige med statare och dåliga bostäder för många barnfamiljer. Det är bara några generationer bort, min farmor föddes 1910.
Jag tycker det är fint att elda på årets sista dag, det ska vi göra om det inte blåser för hårt. Elda vid havet och känna saltvind och se himmel.

Något vackert till första advent

Det är vackrast när det skymmer
All den kärlek himlen rymmer
Ligger samlad i ett dunkelt ljus
Över jorden,
Över markens hus
Allt är ömhet
Allt är smekt av händer
Herren själv utplånar fjärran stränder
Allt är nära, allt är långt ifrån
Allt är givet
människan som lån
Allt är mitt och allt ska tagas ifrån mig
Inom kort ska allt tagas ifrån mig
Träden, molnen, marken där jag går
Jag skall vandra -
ensam utan spår
Pär Lagerkvist, 1919

Den här dikten är outsägligt vacker i sin enkelhet. Pär Lagerkvist skrev också spännande teaterpjäser och bla. en roman som heter Dvärgen som jag läste som ung, jag älskade historien den var mörk och medeltida. 

Jag trotsade november och for till stan på skrivretreat. Det var det bästa jag gjort sen den tidiga höstens svampplock i Dalarna. Jag var tungsint, sorgsen och låg i morse men efter skrivande i två timmar glad som en liten vinterlärka, upplyft och inspirerad. Allt bara vände! Hur är det möjligt?
Så lätt att fastna i sitt spår och tro att en inte orkar göra nytt, men det är tvärtom- gör en nåt lite fint för sig själv den här tiden på året då blir det jättetrevligt.

                                            Jag på Svedmyra station efter Alvas workshop.
Inte gör det nåt alls att jag får fara hem i lysrörsupplysta pendeltåg och störta i säng för att orka upp imorn, jag har bilder av barndomsskogar och frostigt gräs på näthinnan.

Sörja November. Det är inte roligt.
Men idag tittade solen fram under en stund på förmiddagen, en magisk värld visade sig plötsligt!
Jag var på besök på Stensunds fhsk, havet, en havsörn, ett slott med mörkbruna dörrar, människor som jag inte sett förut, vind som tog tag i håret och kappan. Jag blev upprymd och inspirerad!
Sen några timmars jobb, sen mörkt igen. Nej, det är inte roligt. Jag orkar inte, ingen orkar det. 
En gryta med allt i, som inte blev god, toppade kvällen. Och grannens hund skäller oavbrutet.

Bilder som jag stirrat på i flera månader och försöker sammanställa efter den stora branden i våras.
Det tar lång tid att hitta foton som bevisar att vi verkligen hade allt vi hade, i det gammal härbret som brann upp. Som jag har lidit och våndats över förlusten, det är det andra värsta som hänt mig i mitt vuxna liv. Men jag har bearbetat det nu, bilderna gör mig inte bedrövad längre. Jag förstår att det inte går att få tillbaka det förlorade, något nytt ska komma.
Men det var väldigt vackert när det var, och det förstår jag ännu mer sen allt är borta.

Jag skriver hur jag vill! Vilken ändlös befrielse! Till sist har jag förstått att det är jag själv som ska trycka mina ord. Efter flera års försök att bli publicerad på förlag med barnboksmanus och lyrik.
Som om någon annan ska bestämma över mina texters existensberättigande. Nu gör jag det själv! Eller snart, måste bara redigera och skriva om i tusen år och ändra mig igen hundra gånger.
Och skaffa lite pengar så att jag har råd med tryckningen och låta några utvalda läsa genom först, tänk om de somnar mitt i läsandet och tycker det är trist men inte vägar säga nåt... Äsch jag trycker ändå!
Tänk om de tycker det är banalt och patetiskt. Så bra! Då tycker de nåt! 
Och sen delar jag ut den faktiska boken till alla som jag tror kommer förmå sig till att öppna bladen och ögna igenom raderna, kanske stanna upp och få en bild eller en sång i huvudet. Jag vill det.

Den är så trolsk och vacker den här, hör!

https://www.youtube.com/watch?v=CgtcG_8E7Zg