FOMO

Sjuk, trots doktor Wangs diet. Sjuk och tror att det alltid varit så och alltid kommer förbli, att sjuktillstånd är det ända rådande. Men längst in i hjärnan vet jag ju att det inte stämmer, det är bara så rysligt svårt att förstå. Missar allt det roliga, som den varannan-vecka-mamma jag är. Open mic, brudöl, flytthjälp till kompis, möte i stan, pedagogiska samtal i skolan, film på filmklubben osv. osv.  Ligger i sängen hela dagarna och orkar inte mer. Läser lite boken, gör teer, letar efter en värdig film att kolla på. Suck stön, kommer jag någonsin
orka
plantera
ett
litet
frö?

Mitt i natten dr Wang

Igår var jag hos en kinesiologisk doktor. Hon sa till mig vad jag ska äta och inte, vilka rutiner jag ska ha för att må bra, när jag ska sova och när jag ska massera min mage.
Jag är så pepp och taggad på att följa råden, för det är aldrig någon som sagt åt mig vad jag ska göra förut. Min kompis hånar mig och säger att jag kanske går igång på att få smisk också, bli dominerad, eftersom jag är så peppad på att bli tillsagd, men är det verkligen samma sak?
Jag förstår, det är humor, ganska roligt faktiskt.
Men det handlar kanske mer om självdiciplin, som jag inte har så mycket av, jag vill göra det jag tycker om, som passar just nu, en latmask som alla andra njutare.
Nu är det iallafall gul mat som gäller. Sova klockan 22, inte titta så mycket (skärm) inget kaffe, inget socker what SO ever, inga ostar, inga chips, öl, svart te, korv, tårta, kaka.
Det blir tufft, men det är bra - låt det hårda livet börja.

 

Gott nytt år 2019!

Jag ska skrika mindre på mina barn.
Vara mer i tillit och lugn. Komma ihåg att gud finns.
Vara tacksam över allt jag har.
Träna.
Elda.
Skriva.
Vara snällare mot mig själv än jag nånsin varit.
Och mot alla andra också vara snäll.
Det kan väl inte vara så svårt?

Selma Lagerlöf

Jag har aldrig vetat att det finns en massa sagor som Selma Lagerlöf skrev ner för mer än hundra år sedan, julsagor, Kristuslegender som är helt magiska och förtrollande!
Jag är så glad att jag får höra dem nu och inte ännu senare!
De är som trolska drömmar som går med mig hela dagarna och sprider ett skimmer över tillvaron, som underbart stoff av magi, tillhörande hela mänskligheten.
Sagorna, sångerna, legenderna, trolldom, häxeri, väsen, skogen, anden, själen.

Det är lite som den här sången om jag ska försöka illustrera min upplevelse (förutom att det bara är män med, och på english men åt det hållet....)

Drömmar

Ibland är natten full av symboliska drömmar som förföljer mig hela dagen.
I natt var en sån dröm om ett gigantiskt äppelträd som växte inomhus och dignande av frukter.
Jag var ensam hos trädet och tänkte "det här kan aldrig gå bra, ett träd genom golvet
som behöver solljus och vatten.."  Jag ringer drömtydarna, mina vägvisare, de kvinnor som har levt längre än jag och som med lugn och tillförlit förstår sig på livets mystik och symboler. Då känner jag mig så nyfödd och ovetande, jag är ännu en liten Klara som inget vet om mig själv.
De säger "det har varit vackert, men det går inte längre, det ser du ju själv...." Jag lyssnar, men vill inte förstå.

Pojkarna

Jag har läst ut en fantastiskt bra bok som heter Pojkarna, skriven av Jessica Schiefauer.
Vad är det som gör att man gillar vissa böcker mer? Här sögs jag in i huvudpersonen Kims berättelse, jag liksom blev Kim. Blev kanske påmind om min egen tonårstid till viss del. Kunde känna hur det var inne i hennes kropp när hon förvandlades till en pojke genom att dricka juicen av en sällsynt växt hennes vän odlat i sitt växthus.
Tre vänner i ett radhusområde med intresset för att klä ut sig och göra rollspel, deras utsatthet i skolan som flickor i puberteten. På sätt och vis ganska svartvitt berättat, men sagolikt och magiskt samtidigt. En magi som följer med berättelsen ända till slutet. Jag tycker om magiska berättelser, som får vara surrealistiska och märkliga, så är den här boken. Den finns som film och visas på SVT play ett tag till.
Read it! See it! Eat it.

Bara en mor

När jag fick mitt första barn som 25-åring, satt jag i en fåtölj, ammade och sträckläste "Bara en mor" av Ivar Lo Johansson. Jag vet inte hur boken kom i min hand, jag måste på nåt sätt ha tilltalats av titeln och känt mig besläktad. Det här är ett av mitt livs starkaste läsupplevelser. Jag läste den bara den gången, men jag minns namn på platser och människor, scener och miljöbeskrivningar. Jag tog berättelsen till mig så starkt, som om det handlade om mig eller vad jag skulle komma att bli, även om jag levt långt från det statarliv som Ivar Lo beskriver. Jag var så öppen förstås där jag satt med mitt lilla barn, ny för mitt vuxenliv och föräldraskapet precis som Rya Rya i boken.
När min 95-åriga mormor ringde för att gratulera mig till nedkomsten, och jag berättade att barnet skulle heta Ilja Lo, tystnade hon först och sa sen med ansträngd förhoppning "som Ivar Lo Johansson då!"
Och det var ju lite sant.

Nu, 18 år senare, försöker jag läsa och lyssna in mig på Sveriges arbetarförfattare för att kunna berätta om dem i skolan för min niondeklass, det är spännande, jag älskar dessa proletärförfattare och deras författarskap. Det gör mig inspirerad att de som stod längst ner på skalan skrev så viktig och innehållsrik litteratur som överlevt till våra dagar.