I natt var en sån dröm om ett gigantiskt äppelträd som växte inomhus och dignande av frukter.
Jag var ensam hos trädet och tänkte "det här kan aldrig gå bra, ett träd genom golvet
som behöver solljus och vatten.." Jag ringer drömtydarna, mina vägvisare, de kvinnor som har levt längre än jag och som med lugn och tillförlit förstår sig på livets mystik och symboler. Då känner jag mig så nyfödd och ovetande, jag är ännu en liten Klara som inget vet om mig själv.
De säger "det har varit vackert, men det går inte längre, det ser du ju själv...." Jag lyssnar, men vill inte förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar