Sommaren har börjar om här uppe i skogen, plötsligt är det grönt igen på marken, rötterna har kvicknat till och skjuter upp nya strån mot solen. Jag åker och kommer tillbaka flera gånger den här sommaren, flyr min kvava lägenhet i Järna för att återvända till den storslagna tystnaden.
Det är som två helt olika spår, i Järna finns en bakomliggande puls från staden hela tiden, den är subtil och på vinterhalvåret märks den knappt, ändå finns den där hela året, gör sig påmind när jag kommer härifrån, där ingenting pågår förutom årstidernas växlingar, augustis mörka stjärnhimmel.
Måste jag välja? Kan jag få allt? Jag börjar drömma om att bo här jämt, iallafall ett helt år i sträck. Men jag skulle få lappsjuka, jag skulle väl aldrig klara av ensamheten? Ändå är det ensamheten som får mig att må så bra, komma hem till mig själv, dit jag hela tiden längtar. Jag pendlar mellan den stora tacksamheten och tomheten. Tacksam för allt jag ändå har, det här vackra gamla huset, så älskvärt och knarrigt, mina barn, mitt nya arbete som klasslärare, alla mina fina vänner i Järna. Men tomheten, att vi alltid är ensamma till slut och att det står jag inte ut med. Det måste finnas både ensam och tacksam, och då blir det ganska fint tillsammans, när klockan är 00.18 den 4 augusti och nattfjärilarna tumlar in i rutan för min lilla lampa lyser så grant här inne.

Barken runt

Jag sitter med Mailn i bilen, jag säger "vi ska åka till 4 loppisar, de bästa i norra Europa,
Brorsornas, Stinas, Vargens och röda korset i Smedjebacken." Vi ska åka till Meken och kolla på Helena Blomqvist fotautställning och fika på Mittismeten, vi ska hämta vatten vid ICA i Söderbärke och vi ska kolla in min barndomsby Saxe. Innan det hinner vi bada i Jörken på ett svårtillgängligt ställa och vi hinner åka förbi Barkens bokstuga. Bilen rullar, hjulen snurrar. Jag är glad, sommaren står i brand, det luktar rök, jag ringer orosnummer men ingen annan är orolig. Mitt hus är vackert, sen hatar jag det för det är sly överallt och kulturlandskapet är obefintligt, vi går på promenad men allt har vuxit igen. Jag orkar inte stängsla, jag orkar inte hängna, jag orkar ju knappt fixa ett fönster om året. Tio år kvar. Jag älskar Dalarna, jag hatar Dalarna. En vildkatt äter upp en svala som jag räddat och satt i äppelträdet, jag hittar en vildapel, jag tänker på Sten Wigert, jag kissar i en potta, jag läser om bränder, jag börjar klippa sly till grannen Görels hästar och getter som är hungriga. Mitt liv är litet i det stora, Stora Moren är litet i det stora. Vi kollar på Werner Aspenströmsutställning och älskar även honom, vi skrattar åt oss själva när vi ska spika i stora spikar, Malin och jag.

Det här är förpubertal;
Inte titta på mig, inte svara på tilltal när vi kommer hem efter skol och arbetsdag. Går in på toaletten, kommer ut från toaletten och utbrister "Mamma du är så underbar och vacker!" Vad göra av denna plötsliga kärlek? Vacker? Jag har inte upplevt detta förut, att slängas mellan ytterligheter som en annan person i min närmaste krets bestämmer. Älska det och omfamna det verkar rätt. Jag är blott en bricka i detta livsspel. Två av hans kompisar ska sova över, jag säger hela tiden "shyyyy, ni måste vara tystare" för lillebrorsan sover och ska upp tidigt imorgon på fotbollsskola, "tysta är ni snälla!" De har massor av energi, hetsflossar i hallen. "Spring ett varv runt huset! säger jag" De kollar på varann, "ska vi?" Sen springer de ut, som små kalvar, som små vita lamm i natten, lydigt runt huset med sina kritvita t-shirts som lyser i mörkret. Vilka fina teens! i love em!

Nu far jag vägarna fram genom landskapet i min barndomsby och  markerna kring den. Det är samma årstid och samma majvärme som här.
Jag stiger upp ovanför jorden, genar och tar fågelvägen vart som helst.
Över vattnet och skogarna som ännu står kvar.
Det finns inga människor, bara blomster och fåglar, dofter av jord, grönska och blommande
växter. Det finns ingenting som jag måste, bara evig tid som inte tar slut för att jag blir vuxen och sen gammal. I det kan jag dö, bli ett poetiskt avtryck som suddas ut med skymningen. Jag vill upplösas till slut i detta landskap.

Jag har skrivit det förut, men ändå....

En sådan morgon, det går inte att förneka skönheten i den. Det liksom sprängfyllda ljuset som ändå är milt, värmen som slår emot direkt utanför ytterdörren. Tusen fåglars sång, duvor, göken, trastar, domherren, tranorna skriar långt borta. Annars tystnad, två bilar körde förbi igår eftermiddag, annars stilla. Som jag längtat! En längtan som är oresonlig och oförklarlig. Det finns bara jag som vill hit, år efter år, det är känslan av att tillhöra ett landskap. En ton som klingar genom allt, jag känner den inne i cellerna. Den slår ann när bergen tornar upp sig framför mig på vägen, jag kommer körande söderifrån, suger tag i mellangärdet och sjunger mig närmare och närmare. Jag är rädd när jag kör genom min barndomsby, här är alla kvar och de SER mig, jag vill inte bli sedd av människor jag vill till granarna och de vilda djuren. Det har regnat, kanske igår, gräset är ännu fuktigt runt huset när jag kommer fram. Nästan allt jag planterat skjuter självklart upp ur marken, tulpanerna har blivit uppätna av rådjuren, men annars står krolliljor, riddarsporre, löjtnantshjärta, gulltörel, såpnejlikan, rosor, klematisar i full kraft redo att explodera i blom och färg. Så många nyanser av grönt skimmer i trädens kronor, gullregnet dröjer, majestätiskt och visst.

Jag ska sova ensam här i natt, det skrämmer mig, inne i huset blir mörkret utanför hotfullt, jag känner mig som ett fångat djur i den upplysta lådan. Hoppas alla seriemördare tittar på serier, hoppas alla psykopater är för trötta i kväll. Det osannolika i att just i natt skulle de komma hit, långt ute i ödemarken, men chansen finns…

Kvinnlig nedärvd rädsla, den ska bekämpas och övervinnas.

TuridTuridTuridTuridTurid

Jag älskar Turid!

https://open.spotify.com/track/6jZcwLGlPWe8XEuIXbVqD1?si=gXuiy6csSLaZ_SFkzLKKsw
 Om natten när alla sover, men inte jag för jag är nattuggla fast jag gick upp klockan 7 i morse.
Den rebelliska handlingen i att stanna vaken fast alla andra sover och lyssna på Turid.
Istället för att kasta mig ut i den fuktiga natten som är så underbart pulserande, levande så stannar jag i min säng och skriver lite och lyssnar mer...

1 maj

Jag är inte i stan och går i tåget idag, känner mig ledsen för det. Men om jag tänker på det hela dagen istället är jag ju där ändå. Jag sitter hemma vid datorn och försöker plugga, skriva respons och lyssna på föredrag.