Utvärdering efter 1 och 1/2 år som ensamstående varannvecka mamma

Min äldsta son har bott växelvis hos mig i många år, jag har aldrig vant mig vid uppbrotten och avskeden. Nu är det svårt med alla tre varje fredag, antingen för att de kommer eller för att de ska åka. Det blir så tomt när de far, och redan i kväll märks det i oss alla att imorgon är det dags igen. Sen blir det tufft när de kommer tillbaka och ska av reagera sig allt om en vecka.
Jag skulle inte orka ha dem jämt ensam, men jag önskar samtidigt att de slapp flytta emellan.
Okej, utvärdering var det.
Jag är gladare.
Fattigare.
Humörsvängingar, fast mest mellan arg och glad, inte så ledsen som förr.
Skönt att bo ensam i mitt hem och bestämma allt om sitt hem, men jag känner mig ofta ensam med att ta hand om barnen. Skulle vilja ha ett kollektiv runt oss med andra vuxna som också bryr sig om mina barn. På det hela taget mest vinning, men en hel del sorg att inte vara med barnen jämt och samtidigt veta att jag inte skulle orka det ensam. Mina kära barn, de är så himla roliga och jobbiga och jag är en så hopplöst jobbig morsa som försöker och försöker varenda mammavecka.

om Donald Trump

Nu tycker jag så här, om en kan tycka något egentligen. (Antingen så är det väl som jag tror eller inte.) Donald Trump är en pajas som är första nyhet just nu i alla medier. När en sån clown får all uppmärksamhet kan vad som helt pågå i skymundan, i bakgrunden, för det har ingen koll på, alla är fokuserade på vad clownen ska hitta på härnäst. Vilken utmärkt strategi för att kunna fortsätta söndra och härska i hela världen som världspolisen USA gör.  Donald Trump har vidriga åsikter och uttalar sig så överjävligt rasistiskt och sexistiskt. Men han är inte ensam, bakom honom finns en hel stab av verkställare och backuppare. Låt oss inte tro att det är Donald Trump ensam som agerar.

8 mars

Solen lyser genom diset och snön som faller den här morgonen. Jag dricker kaffe ensam i köket innan jag ska iväg till mitt jobb i ett annat kök. Idag uppmärksammar människor världen 8 mars, att vi ännu lever i en värld där det är skillnad på kvinnors och mäns rättigheter. Det är långt kvar till att alla behandlas likvärdigt oavsett kön. Höj rösten! Gå på tvärsen! Säg ifrån! Acceptera inte!

Temat på föräldramötet, Att sätta gränser.
Vi får prata två och två, jag vet redan vad jag ska säga.
Att jag inte vill ta ansvar, vara vuxen. Jag vill helst att mina barn ska
ta ansvar själva. Jag hör ju hur fel det låter, men det är så.
Det krävs så mycket ansträngning för att stå upp för gränser, ofta känner
jag inte att jag har rätt att begränsa, men jag gör det ändå hela dagarna för hur skulle det annars gå?
Känslan är att jag hela tiden håller in tömmarna, drar i dem för att sakta ner farten.
Vad är det som är så läskigt med att bli vuxen?
Det är något ensamt över det, att stå själv och stå kvar.
Jag önskar att det fanns en hel stab av vuxna som hjälpte mig ta hand om mina barn, jag känner mig så otillräcklig.

Jag drömmer varje natt om växter och blommor som öppnar sig och slår ut framför mina ögon.
Eller frodiga skogar som tornar upp sig för mig.
I natt stod jag alldeles intill en syrenbuske på min gård mellan betonghusen, den blommade trots att det bara är januari, jag häpnade i drömmen. Det var så märkligt och enastående, känslan av hur besynnerligt det var dröjde kvar mer än själva blommorna. Jag längtar så mycket efter att följa ett träd från litet till större, jag längtar efter att alltid ha en trädgård som utvecklas och växer med åren. Det är förstås denna längtan som bubblar upp på nätterna, det går inte att värja sig i nattens mörker mot det som vill ta form i hjärnan.
Jag vill också ha kycklingar, eller göra dem i min äggkläckningsmaskin som jag köpte i Spanien förra året. Men hur ska det gå? Var ska jag göra av dem när jag far bort? Mina tidigare kläck har jag haft i köket i lägenheten tills det blev sommarlov och vi flyttade till landet, det gick bra, men doftade inte så gott. Och alla tyckte det var så lustigt! Höns i köket! Det låter kanske som potatisland i vardagsrummet eller vaddå? Ibland undrar jag om jag obemärkt gett upp min dröm, och ÄR det ens min dröm längre? Drömmen om landet oh djuren och odlingarna. Kan en dröm suddas ut och försvinna om den dröjer för länge med att införlivas?

Jag har precis gjort en TVT-operation.
För att jag pinkar på mig.
Jag fick tid redan för ett år sedan, men jag blev så rädd och tyckte det var så obehagligt att jag ringde och sa att jag inte ville. Men problemen kvarstår och ju mer jag läste på och pratade om det insåg jag att det inte skulle bli bättre. Även om jag kniper varje dag, alla dagar. Så många kvinnor lider av inkontinesproblem, de flesta som fött några barn verkar det som. Ingreppet anses enkelt, inte ens sjukskrivning ska behövas.
Men jag kände mig mörbultat efteråt, knockad och ont i benen och ljumskarna. Hoppas att det var värt det, först efter en månad vet jag.
Nu är jag inte den som tycker det är sååå farligt att gå runt och lukta lite kiss, (säkert värre för andra) (jag tycker de flesta parfymer luktar skunk) men att inte kunna nysa, hosta, springa, dansa utan att riskera läckage är liksom lite stress och obehagligt. Jag har varit med om att det kommer jättemycket kiss när jag ansträngt mig och det är ju döööpinsamt. En gång hände det på ett gympapass som jag var med på för första gången. jag gav järnet (hade också kissat innan) redan i uppvärmningen, en rörelse var att spjärna ut med armbågarna och hoppa utåt med knäna samtidigt, det var som att öppna en kran, det bara rann! Jag blev helt plaskvåt på insidan av låren och skämdes så mycket.
Linkade ut på toaletten och försökte torka mig, men det redan uppsuget i byxorna som två stora fläckar ner på låren av mina tajta svarta träningsbyxor.
Jahan jag får väl gå hem och skämmas då, tänkte jag. Men nä, tänkte jag sen, så fan heller. Nu ska jag vara med och INTE skämmas! Det är ju just för det här som jag behöver gå på gympa! Så jag var med hela passet, i mina kissluktande blöta byxor som alla kunde se inte var några vattenskvättar.
Jag har märkt att många börjar skratta när jag säger att jag har det här problemet, det är både pinsamt och tabu och tantigt, det behövs lite fler inkontinetröster, eftersom det uppenbarligen är så vanligt och svårt att bli av med. Våga ha inkontines! Speak up for pee! Abla de pipi!

Här är det nya vanor tack vare en juicecentrifug/rivare som jag lånat. Varje morgon sen ett par veckor gör jag ett glas. Och jag får det helt för mig själv för ingen annan gillar. Rödbeta, morot, äpple, ingefära och gurkmeja har jag kört med. 

Doften av gurkmeja som blir till juice är så obeskrivligt god! Tror det är det godaste jag någonsin doftat!

Den här drycken har jag längtar efter utan att veta om det hela mitt liv! (Låter som jag gör en billig reklam för juice.)