Temat på föräldramötet, Att sätta gränser.
Vi får prata två och två, jag vet redan vad jag ska säga.
Att jag inte vill ta ansvar, vara vuxen. Jag vill helst att mina barn ska
ta ansvar själva. Jag hör ju hur fel det låter, men det är så.
Det krävs så mycket ansträngning för att stå upp för gränser, ofta känner
jag inte att jag har rätt att begränsa, men jag gör det ändå hela dagarna för hur skulle det annars gå?
Känslan är att jag hela tiden håller in tömmarna, drar i dem för att sakta ner farten.
Vad är det som är så läskigt med att bli vuxen?
Det är något ensamt över det, att stå själv och stå kvar.
Jag önskar att det fanns en hel stab av vuxna som hjälpte mig ta hand om mina barn, jag känner mig så otillräcklig.