Det som stod här innan var så hemsk att läsa
så jag tog bort det.
Usch.

Årets första dag.

Vill gråta och lycklig på samma gång i solen bakom grantopparna med bleka barn som varit uppe halva natten. Livet fortsätter in i 2017. Vad vill jag nu?

Självförverkligande. En skorsten och några djur. Skulle det göra mig gladare?

Nytt år är en slags tomhetskänsla, kanske förväntan.
Januari, en  bra månad för att skriva i, låååång, mörk och stilla. Inget händer egentligen speciellt.
 Jag ska ta den till vara allt jag kan.
Vi skickade upp en lykta med önskningar, "en hund", sa min son fast en inte får säga högt.
"Du då vad önskade du?" Jag avslöjade inte, men det börjar på s och k.

Jag gör så konstigt.
Som om juljävulen tagit över min hjärna. Jag som annars brukar vara så sparsam och ekonomiskt beräknande. Nu går jag bananas, köper mat och grejer fast jag inte har råd, beställer saker på nätet, "få fakturan i januari", handlar sånt jag redan har. Allt för att desperat få ihop ett gäng julklappar och julstämning så att barnen ska bli nöjda. Medan sanningen är att barnen bryr sig inte om mat och goda hembakade kakor, de vill ha några paket och lite samvaro, sen kan vi gärna käka spagetti eller fiskpinnar.  Det är ju JAG som är jultorsk och tror att det måste vara på ett visst sätt, inte ens gran vill barnen ha.
Jag har låtit mig dras med i stressen och köpandet. Totallurad och dessutom har jag mage att känna mig upprymd, på hugget, som om jag vore berusad. Vi får väl se hur roligt det känns på annandagen, när julmusten är slut, granen barrar och himlen är grå över Norrtuna. Jag har inte ett enda lästips, inga skrivtips, jag har inte hört eller fått med mig något nytt och vettigt de sista veckorna. Allt handlar om att få ihop en strålande jul.

Kära blogg!
Du är inte min vän som jag litar på.
Du är ett blad i det okända, jag vet inte var du går.
Det har alltid varit mitt dilemma, att skriva något meningsfullt
men inte för personligt och inte heller för opersonligt.
Skriva om julen? Att jag sitter på kvällarna och letar julklappar i datorn.
Det är ett nytt fenomen, är det verkligen effektivare? är det trevligare?
Det är ensamt iallafall och stirrigare, men trevligare, nä.
Stundom tänker jag "varför ska jag fira jul? Vad säger jag till barnen om varför vi firar jul?"
Svar: Inget. Vi bara gör det.
Jag har inte julångest, mina jular som barn var underbara. Därifrån färgas
vårt förhållande till jul skulle jag tro. Däremot tycker jag de sista tio årens jular varit ansträngande, för att jag tagit hand om att upprätthålla traditionen i mina barns familj.
Det är på nåt sätt ett tungt ok att bära ensam, det orkar jag inte. I år är första gången jag firar
med två X-makar med respektive och mina tre barn, hur ska det går? Hoppas vi blir fulla
och sentimentala och börjar sjunga julsånger. Nej, inte fulla för barnen, det är dåligt.
Stämningsfulla och sentimentala...

Här ligger jag på en hotellsäng i Lissabon.
Plötsligt slängd från en värld in i en annan.
När jag började prata om eterkroppen som inte hängt med till min bror och mor som också är här,
verkade de lite oförstående. Jag förstod då att jag lever i en bubbla, där ett sånt begrepp är helt relevant och logiskt. Kanske kan en översätta det till jetleg även om det låter lite platt.
Uppenbart är iallafall att eterkroppen inte hängt med, troligtvis landar den framåt lördag fm.
Här har vi iallafall gått upp och ner för vindlande trappor i den vackra staden med underbara husfasader och massor av övergivna, fallande hus. Jag försöker höra språket och sniffa till mig essensen av vad det är för slags land det här, jag har redan en massa föreställningar från Spanien om hur Portugal är i jämförelse... med Spanien.
Spaniens kusin i skuggan, en fattig variant av Spanien osv. Men jag tycker det verkar högst eget.
 
Egen historia, eget språk, egen musik. Fadosången är kanske uttrycket för den portugisiska själens klagan. Den verkar gå helt i moll och kommer ut så sorgset vackert.
Tuppen som finns i alla souveniraffärer kommer från en gammal saga om en oskyldigt dömd man som sa "Om jag är oskyldig ska den döda tuppen resa sig upp och gala."
Jag gillar den här staden, jag vill krama ut allt ur den dessa dagar när jag är här. Måste genast springa ut och se vad som händer nu, fredagkväll alla har fått lön, det borde vara livat.

Tre kungar, tre älskade. På min balkong får de stå om natten och brinna. En är för Frej, min fjärde son som dog i magen. Han skulle varit 8 år nu. En är för barnens farmor i Spanien, som är en symbol för mina barns spanska arv. Den sista är för min farmor Astrid, en lång, underbar, skånsk, bitsk, dömande, hård, mjuk kvinna. Brinn i natten för dessa själar, vi som är kvar här på jorden försöker leva våra liv drägligt. 

En bild svävande i molnen. En sommardag långt borta någon annanstans. Jag håller bilden mot glasrutan på en vind i Skåne, där tjuter nordanvinden, medan solen lyser.