En bild svävande i molnen. En sommardag långt borta någon annanstans. Jag håller bilden mot glasrutan på en vind i Skåne, där tjuter nordanvinden, medan solen lyser.

Är min vardag poetisk i sig själv?
Nä, men jag kan väl göra den till det, jag kan väl skriva den som att den vore.
Kanske är det en av de saker jag råder över, trots allt.
Idag har jag dödsångest och stress, en molande huvudvärk som sitter ovanför ögonen.
Hela tiden kommer barnen in och går ut eller ropar på mig från gården.
Det är stressande att bo i lägenhet på det sättet, att hela tiden ha ett öra där ute
som hör om någon är i nöd eller vill något, "mamma Klara!" ropar de, "Mamma Klara kom!" det finns 15 andra mammor på den här gården som kan höra dem och samtidigt snubbla fram till fönstret som jag. Det är ändå vackert, Mamma Klara. Som en bordellmamma eller ett gammalt  skådespel.
Nåväl, nu kokar riset, mörkret är kompakt, maten är klar om 20 minuter och då ska de komma in.
Jag är stressad för att jag packar och inte vill glömma något och tiden bara går.
Imorgon åker vi till morfar långt bort, jag ska köra bilen genom hela Sverige med barnen i baksätet
och vi ska stanna vid Brahehus om jag inte missar avfarten.
Jag packar ner skrivböcker och läroböcker, jag tänker mig några timmars skrivande i en kall gäststuga om barnen kan vara något självständiga där i morfars vård.
Havet ligger nära och det blåser alltid, men utsikten är olidligt vacker och stenmurarna och fälten.
Det är en av de vackraste platser jag vet och nu ska morfar bryta upp därifrån vad det verkar.
En plats som funnits hela mitt liv och som jag alltid återkommer till i drömmarna.
Nu ska den snart inte vara tillgänglig längre.
Jag är rädd för det, att skiljas att bryta upp, jag har så mycket separationsångest. Är det egentligen som att dö, rädslan för att släppa. Då får det vara så, jag accepterar att jag är så. Imorgon kväll är jag där igen och känner mig ändå som en främmande fågel som bor någon helt annanstans.
Främmande fåglar
kommer till Skåne
imorgon

Det här vill jag göra

Odla och skriva.
Gräva och läsa.

Alltså jorden och orden
i nån slags kombination.

Inget av det får jag betalt för, isåfall måste jag
göra det för andra och då blir det genast villkorat.
men låt gå för det då.
Bättre än inte ha det.
Jag önskar mig av universum i natt
skrivtid och jordtid.

Sånt jag tänker på i oktober

Drottningen väntar på
att jag ska bli klar någon gång
Följa henne upp genom svarta vattenmassor
slå ut som en vit näckros
i hennes armar

Det jag är räddast för
är att bli avslöjad
hånad av hela mänskligheten

Men ändå
låta det vackra
slå ut ur händerna
Som rosor
ur handflatans mitt


Det här är första dikten i min samling.
Diktsamlingen är en skilsmässosvit och handlar om uppbrott, separation, familjeliv.
Jag tänker på dikterna, att jag borde jobba mer med dem men inte riktigt vill. De har på nåt sätt tjänat ut och jag vill gå vidare.
Jag tänker på pengar också, att få allt att gå runt, jag har tak över mitt och barnens huvuden, jag har mat att äta, till och med en bil. Det fungerar.
Jag tänker på att jag vill något mer men inte kommer till skott, det är så många lager av motstånd emellan. Eller vad är det jag hindras av? Om det verkligen är viktigt, om det behövs.
Jag tänker på min historia, att gräva där en står.
Att solen lyser över fälten och ängarna och snart ska jag gå ut i skogen, kanske går jag bara rakt ut och ser var jag hamnar. Till en stor sten som slungats in på istiden, jag vet var den är.

Sjuk i köket på tidiga kvällen.
Det är hösttermin igen, jag är tillbaka i lägenheten som varje år vid den här tiden.
Det för alltid med sig en massa nya tankar, en mer objektiv syn på Järnalivet.
Det är inte helt lätt att pressa in sin själ i en lägenhet högst uppe i hyreshuset efter hela sommaren fri i skogen, det gör ont på nåt sätt. Det gör ont med anpassning. Men anpassas måste jag för att få pengar till mat och räkningar och för att köpa byxor till mina barn. Sätta mitt liv i relation till andra liv, inte lika lyckligt lottade ensamstående mödrar i andra delar av världen. Känns det bättre då?
Tänkt att jag ändå har dessa tre barn i min vård, den ständiga utmaningen det är.
Kommer jag att sakna den när de är stora och flyttat hemifrån?

Men idag tänker jag på vad jag helst vill göra om jag är fri att välja, jag måste nog jobba i minst 25 år till. Med vad? Ska jag hanka mig fram med skolkök, boenden och vikariat och försöka hitta tid att skriva där emellan. Just idag känns det inte så lockande. Idag vill jag ha en räkmacka att glida in i himlen på. Adjöken onsdag klockan 7.

Gotland

Min finaste semester på länge, jobbigt dock att vara en otränad 41-åring och ha konstant motvind vilket håll vi än cyklade åt. Och stift som en stege varje morgon efter nattens tältsömn på hårt, knöligt underlag, men ack så glad och kär å havet!

Hatting around i sommarhuset.
Här blire inte mycket gjort, i vanlig ordning, i mina ögon.
Lite sylt, lite cykel, lite barn, lite matlagning, lite sitta på trappan.
Men natten är ljummen i natt, månen stiger knappt över grantopparna, tystnaden växer
sig stor i bröstet och det är vackert.
Igår kom jag hit med barnen efter festival i Skattungbyn. Det var såå skönt att komma hem, jag kände mig så hemma. Och det var fint att vara på festivalen. Inspirerande och barnen glada.
Men vad jag än gör den här sommaren känns det märkligt och ovant. Som om jag gör allt för första gången, som om jag inte vet hur en gör någonting.
Blommorna blommar av sig själv ändå, sprider sig, eller dör ut, eller ligger i träda.